Debatt: Skolans problem kräver ansvar av huvudmännen

Under lång tid har svensk skoldebatt präglats av en märklig paradox. Samtidigt som skolans uppdrag strukturellt blivit allt mer komplext har ansvaret för att lösa dess problem i stor utsträckning individualiserats. När studieron brustit har vi fått vända ut och in på oss själva, när elevresultaten sjunkit har vi förväntats individanpassa undervisningen och när pengar till vår i avtal garanterade kompetensutveckling saknats   har vi hänvisats till det kostnadsneutrala kollegiala lärandet. Systemfel har alltför ofta behandlats som individuella tillkortakommanden och detta har inte varit en tillfällighet utan en konsekvens av en styrningslogik som under lång tid präglat svensk offentlig sektor. När problem uppstått har fokus riktats mot individerna i verksamheten snarare än mot de organisatoriska villkor under vilka individerna förväntas lyckas – utgångspunkten har varit att resultaten kan förbättras, men bara om individerna arbetar annorlunda, mer effektivt och mer professionellt. Vi har som fackliga företrädare år efter år ifrågasatt de strukturella förutsättningarna och hela tiden blivit bemötta med axelryckningar och formuleringar som ”Det här är resurserna som finns, vi får laga efter läge”.

”Avgörs av finansiering och organisering”

I dagarna presenterar regeringen Förordningen om omfattningen av tiden för lärares och förskollärares undervisningsuppdrag, som tillsammans med de ändringar i skollagen som riksdagen beslutade om tidigare i juni utgör den största förändringen av svensk skola sedan kommunaliseringen. I praktiken innebär det här att staten åter börjar intressera sig för, och reglera, något som länge betraktats som en lokal angelägenhet: sambandet mellan krav, resurser och organisatoriska villkor. Skolans kvalitet och elevernas resultat avgörs inte längre av enskilda medarbetares skicklighet utan av hur verksamheten finansieras och organiseras – något som nu uttryckligen är huvudmannens skärpta ansvar. Staten konstaterar vidare att undervisning inte enbart består av tiden framför eleverna utan att också rätten till planering och uppföljning av undervisningen skall säkras i timmar. Omfattningen av undervisningsuppdraget ska bedömas utifrån konkreta organisatoriska faktorer såsom elevgruppernas storlek, antalet elever läraren möter, förekomsten av elever i behov av särskilt stöd samt andra omständigheter som påverkar undervisningens genomförande. Vi ser fram emot dessa regleringar – begränsningar i undervisningstid som inte får överskridas och lägstanivåer i planeringstid som inte får underskridas.

”Kan inte lösas genom ökade krav på individer”

I denna förändring och i ändringarna i skollagen som beslutades av riksdagen den 3 juni (och som träder i kraft redan i augusti) mejslas rektors uppdrag fram med ny tydlighet. Organisatoriska problem kan inte lösas genom ökade krav på individer eftersom problemen i grunden är just organisatoriska och därmed förändras också synen på ansvar - ansvaret landar nu där möjligheten att påverka faktiskt finns. Studiero, stödinsatser, arbetsmiljö och undervisningens organisering blir inte längre frågor som kan lämnas till enskilda rektorer eller lärares förmåga att kompensera för brister i systemet. Om det skall kunna anställas behöriga legitimerade lärare i enlighet med de nya tidsregleringarnas intervaller och samtidigt kunna upprätthållas trygghet och studiero måste någon bära ansvaret för de organisatoriska förutsättningarna. I Utbildningsutskottets betänkande 2025/26:UbU22 formulerar regeringen sig så här:

”Huvudmannen har det yttersta ansvaret för verksamheten och behöver säkerställa att rektorn har de förutsättningar som behövs.”

”I hög grad organisatoriska frågor”

Häri finner vi kärnan i ändringarna av skolans ansvarskedja. I skollagen definieras nu lärares ansvar (undervisningen), rektorernas ansvar (verksamhetens organisering och genomförande) och huvudmannens ansvar (att de resurser och strukturer som krävs finns på plats). När staten åter börjar reglera områden som under lång tid överlämnats åt lokala lösningar blir det allt svårare att upprätthålla föreställningen att krav och förutsättningar kan diskuteras som två separata frågor. Den centrala frågan blir inte om lärare arbetar tillräckligt hårt eller om rektorer leder tillräckligt väl. Staten konstaterar nu att skolans problem inte längre kan förstås som summan av individuella misslyckanden – i stället är de i hög grad organisatoriska frågor som kräver organisatoriskt ansvar från huvudman.

I den insikten finns också grunden för en starkare allians mellan Sveriges Lärare och Sveriges Skolledare: inte därför att våra uppdrag är identiska, utan därför att de är ömsesidigt beroende av varandra. När skolans förutsättningar stärks så stärks båda professionerna och när de försvagas så försvagas båda. Kanske är just detta också den viktigaste förändringen av alla: att ansvaret för skolans resultat, våra elevers mående och deras kunskaper – att ansvaret för dessa åter kopplas till de nivåer där makten att finansiera villkoren faktiskt finns.

Hanna Garberg, förtroendevald Sveriges Lärare Stockholm

Thom Hunter, förtroendevald Sveriges Lärare Partille