Krönika: Reglerad undervisningstid löser fel problem

LÄS ÄVEN: Krönika: Det här krävs för ett hållbart pedagogiskt ledarskap

LÄS ÄVEN: Krönika: Skolan måste utgå från elevens behov – inte systemets

LÄS ÄVEN: Regeringen går vidare med lärarnas arbetstidsreform

När riksdagen nyligen beslutade att reglera lärares undervisningstid välkomnades reformen av många. Det är lätt att förstå varför. Få yrkesgrupper har under så lång tid upplevt att allt fler uppgifter lagts ovanpå kärnuppdraget.

Men tänk om vi diskuterar fel problem? 

Under alla mina år som lärare, rektor och skolchef har jag mött hundratals lärare. Jag har hört frustration över administration, dokumentation, scheman, möten, rapportering och arbetsbelastning. Jag har mött många lärare som känt sig otillräckliga. Men jag har faktiskt aldrig mött en lärare som sagt att det var undervisningen som fick honom eller henne att fundera över att lämna yrket.

Tvärtom. De lärare jag mött valde att bli lärare för att få undervisa. För att möta elever. För att förklara, inspirera och utveckla unga människor, för att bidra till att bygga ett bättre framtida samhälle. Att vara lärare är ett av samhällets viktigaste uppdrag.

När frågan nu handlar om reglerad undervisningstid finns därför en risk att vi stirrar oss blinda på fel mått. Efter år av utredningar diskuterar politiken om en gymnasielärare ska undervisa några tiotal timmar mer eller mindre per år. Det betyder inte att reglerad undervisningstid saknar betydelse. Men dess effekter riskerar att bli begränsade om vi samtidigt undviker den större frågan om hur skolåret är organiserat.

”Missar själva kärnan”

Undervisningstiden varierar mellan skolformer och årskurser, men låt oss utgå från ett läsår med cirka 550 timmar undervisning. I relation till en årsarbetstid på ungefär 1 767 timmar motsvarar det omkring 30 procent av arbetstiden. Det innebär naturligtvis inte att lärare arbetar 30 procent. Det visar snarare hur stor del av arbetet som består av förberedelser, bedömning, uppföljning, relationsskapande och utvecklingsarbete.

Att vara lärare är i många avseenden som att stå på en scen. Ingen skulle bedöma en skådespelares arbete utifrån antalet minuter på scenen. Ingen skulle bedöma en elitidrottares arbete utifrån tiden på planen. 

Samma sak gäller undervisning. Problemet är därför inte att lärare undervisar för mycket. Problemet är att undervisningen ska kombineras med ett arbetsår där samma lärare samtidigt förväntas planera, bedöma, dokumentera, följa upp, möta vårdnadshavare, delta i möten, utveckla verksamheten och hantera en allt mer komplex elevvardag. Det är här jag tror att vi missar själva kärnan.

Den verkliga frågan är inte hur många timmar läraren undervisar. Frågan är hur länge vi kan fortsätta organisera skolan utifrån ett arbetsår som i grunden skapades för ett samhälle som inte längre existerar.

”Går inte att hävda att det är logiskt i dag”

Sverige har i dag 178 skoldagar per år. Samtidigt har vi ett av Europas längsta sommarlov. Skolåret är koncentrerat till ett fåtal intensiva månader där både elever och lärare förväntas prestera på topp.

När folkskolan växte fram under 1800-talet levde Sverige i ett bondesamhälle. Barn behövdes hemma under delar av året. Skolans kalender anpassades därför efter jordbrukets rytm. Det var logiskt då, men det är svårt att hävda att det är logiskt i dag.

Vi har förändrat nästan allt i det svenska samhället sedan 1842. Industrisamhället har blivit ett tjänstesamhälle. Tjänstesamhället har blivit ett kunskapssamhälle. Arbetslivet har digitaliserats. Familjelivet har förändrats. Men skolårets grundläggande struktur består i stora delar fortfarande.

Sverige är inte längre ett jordbrukssamhälle. Vi är ett kunskapssamhälle. Ändå organiserar vi fortfarande skolan som om jordbrukets skörd väntar runt hörnet. Konsekvenserna drabbar både elever och lärare.

”Kunskap och arbetsmiljö påverkas negativt”

Forskning har under lång tid visat att långa sommarlov leder till kunskapstapp. Internationellt används ofta begreppet “summer learning loss”. Effekten är särskilt tydlig i matematik och särskilt märkbar för elever som inte har samma studiestöd hemifrån. När skolorna öppnar efter sommaren används värdefull undervisningstid till att återta kunskaper som redan en gång lärts in.

Samtidigt koncentreras lärarnas arbetsbörda till ett fåtal månader. Lärare arbetar i genomsnitt omkring 45 timmar per vecka under läsåret. Genomsnittet döljer dessutom verkligheten. Under perioder med nationella prov, utvecklingssamtal, betygssättning och intensiva undervisningsveckor är arbetsbelastningen ofta betydligt högre.

Om en lärare arbetar i genomsnitt 45 timmar per vecka under läsåret blir det uppenbart att problemet inte handlar om några tiotal timmar hit eller dit i undervisningstid sett över året. Frågan är varför vi accepterar att arbetsbelastningen måste koncentreras till några få intensiva månader varje år?

Vi har byggt ett system där både kunskapsutveckling och arbetsmiljö påverkas negativt av samma struktur. Ändå diskuteras i princip aldrig själva strukturen. I stället diskuterar vi hur minuter ska flyttas mellan olika kolumner i ett arbetstidsschema.

Jag tror att vi behöver våga tänka större.

”Danmarks arbetsår är jämnare fördelat”

Danmark är långt ifrån perfekt. Men danskarna har åtminstone vågat diskutera sådant som i Sverige nästan betraktas som naturgivna lagar. Varför ska sommarlovet vara tio veckor? Varför ska skolåret vara så koncentrerat? Varför ska lärarnas arbetsbelastning samlas till några få intensiva månader?

Danska elever går i skolan fler dagar per år och har kortare sommarlov. Arbetsåret är jämnare fördelat. Det innebär inte att danska lärare nödvändigtvis arbetar mer. Tvärtom finns större möjligheter att sprida arbetsbelastningen över året. Poängen är inte att lärare ska arbeta fler timmar. Poängen är att samma arbete kan fördelas över fler veckor och därmed bli mer hållbart.

Det handlar dessutom inte bara om lärarnas arbetsmiljö. Det handlar också om elevernas möjligheter att behålla sina kunskaper över tid, inte om att elever ska gå i skolan året runt - utan om att fördela skolåret annorlunda.

Kortare sommarlov, fler skolveckor och fler återhämtningsperioder under året skulle minska arbetsbelastningen per vecka för lärare samtidigt som elevernas kunskapsutveckling stärks.

”Reform som angriper symptom – inte orsak”

Tänk om vi gjorde samma sak i Sverige? Tänk om vi fördelade undervisningen över fler veckor? Tänk om vi minskade antalet undervisningstimmar per vecka men behöll eller till och med ökade den totala undervisningstiden över året?

Tänk om lärare fick mer tid mellan lektionerna för planering, uppföljning, återhämtning och kompetensutveckling? Tänk om eleverna slapp tappa kunskaper varje sommar? Tänk om vi organiserade skolan utifrån hur människor faktiskt lär sig och arbetar i dag, snarare än hur samhället fungerade för 150 år sedan?

Då skulle vi sannolikt komma betydligt närmare både en hållbar arbetsmiljö och bättre kunskapsresultat.

Riksdagens beslut är välmenande, men jag är rädd att det riskerar att bli ännu en reform som angriper symptomen snarare än orsakerna.

Om vi på allvar vill stärka läraryrket behöver vi våga ställa den fråga som svensk skoldebatt alltför länge undvikit. Frågan är inte hur många timmar läraren undervisar.

Frågan är varför vi fortfarande organiserar svensk skola som om samhället såg ut som det gjorde för 150 år sedan.

Kanske är det dags att sluta organisera framtidens skola utifrån gårdagens samhälle.  

Peter Heddelin, skolchef/CEO, Amerikanska gymnasiet