Krönika: Därför behöver vi se skolchefer som systemledare

LÄS ÄVEN: Debatt: Se upp med ballong- och korrigeringspolitiken

LÄS ÄVEN: Skolchefers uppdrag – en balansgång

Under mina år som skolchef tillika förvaltningschef har jag många gånger funderat över vad som egentligen är uppdragets kärna. Jag landat i att uppdraget handlar om att skapa sammanhang och få en känsla av ett tillsammansuppdrag. Att hjälpa organisationen att förstå hur samhället och olika delar av systemen i styrkedjan hänger ihop och påverkar varandra. Det låter kanske lite förenklat, men i praktiken innebär det att leda och styra i en komplex verklighet där många perspektiv konkurrerar om uppmärksamheten samtidigt.

Att vara skolchef innebär att leda i komplexitet. Uppdraget handlar sällan om att optimera enskilda delar av verksamheten. Det handlar snarare om att skapa sammanhang mellan olika perspektiv, styrsignaler och aktörer för att ge barn och elever bästa möjliga förutsättningar att lära och utvecklas.

I många kommuner är skolchefen också förvaltningschef. Uppdraget omfattar då både det nationella utbildningsuppdraget och den kommunala helheten. Motsvarande ansvarsperspektiv finns i olika former även hos skolchefer inom fristående huvudmän. Oavsett organisationsform behöver skolchefen förstå hur omvärld, politik och verksamhet påverkar varandra och omsätta denna förståelse i beslut som stärker utbildningens kvalitet och långsiktiga utvecklingskraft.

Tre arenor att navigera mellan

Jag har kommit att se skolchefens arbete som ett ledarskap i skärningspunkten mellan tre arenor: omvärlden, utbildningspolitiken och utbildningsverksamheten.

Omvärldsarenan präglas av demografiska förändringar, teknologisk utveckling, kompetensförsörjningsfrågor, segregation och andra samhällsförändringar som påverkar utbildningsverksamhetens uppdrag. Skolchefen behöver kunna läsa av svaga signaler och hjälpa organisationen att förbereda sig för framtiden snarare än enbart hantera nuet. Det finns också anledning att fundera kring om inte utbildningsverksamheten, i den samhällskontext vi befinner oss i, än mer behöver bli en samverkans- och påverkansfaktor utanför den egna verksamheten.

Utbildningspolitiska arenan handlar om reformer, lagstiftning, myndighetsstyrning och politiska prioriteringar. Här behöver skolchefen kunna översätta politiska intentioner till professionell praktik och samtidigt bidra med verksamhetens erfarenheter tillbaka till beslutsfattare. Särskilt i denna tid då många nationella initiativ ska implementeras de kommande åren. Ett återkommande mönster dock, i den nuvarande utbildningspolitiska debatten, är att komplexa problem kommuniceras genom förenklade och medialt attraktiva lösningar.

Utbildningsverksamheten. Här ligger ansvaret för ledning och styrning, resursfördelning, kvalitetsarbete, kompetensförsörjning och förbättringskapacitet. Det är här ambitioner ska omsättas i handling och resultat. Skolchefen behöver förstå både det pedagogiska kärnuppdraget och de stödjande funktioner som krävs för att skapa goda förutsättningar för barns och elevers lärande och utveckling.

Utmaningen är att dessa arenor inte fungerar var för sig. Förändringar på en arena påverkar förutsättningarna på de andra. Professionellt skolchefskap handlar därför om att förstå relationerna mellan dem och skapa en riktning som håller samman helheten.

När systemet blir viktigare än delarna

Skolans utmaningar är i dag så komplexa att de sällan kan lösas inom enskilda verksamheter eller professioner. Därför behöver skolchefens uppdrag alltmer förstås som systemledarskap.

Systemledarskap innebär att leda bortom den egna organisatoriska nivån. Det handlar om att skapa samband mellan huvudman, skolchef och rektor, men också mellan skolor, funktioner och professioner samt vara en aktiv del i samhället. Målet är att utveckla både vertikal och horisontell koherens, det vill säga en gemensam förståelse för riktning, ansvar och prioriteringar genom hela styrkedjan. Det kan exempelvis innebära att skolchefen säkerställer att huvudmannens mål omsätts i rektorernas utvecklingsarbete samtidigt som erfarenheter och resultat från verksamheterna återförs för att påverka beslut på huvudmannanivå. Det kan också handla om att skapa strukturer där rektorer lär av varandra, bygger externa relationer och partnerskap, delar framgångsrika arbetssätt och gemensamt analyserar utmaningar i syfte att bygga likvärdighet och kvalitet i hela organisationen – inte bara på den enskilda enheten.

Ett starkt utbildningssystem i dagens och morgondagens samhälle byggs inte genom att enskilda förskolor och skolor blir framgångsrika var för sig. Det byggs genom att organisationen utvecklar en gemensam förmåga att lära, samverka och förbättras tillsammans i och utanför sitt verksamhetsområde. Det är denna kollektiva förmåga och kapacitet som i längden skapar kvalitet och likvärdighet.

Teknik, ton och takt

För mig har tre begrepp blivit användbara för att beskriva hur systemledarskap omsätts i praktiken: teknik, ton och takt.

Teknik – struktur, system och systematik som skapar stabilitet och kapacitet. Tydliga roller, ändamålsenliga stödsystem och ett systematiskt kvalitetsarbete som hjälper organisationen att förstå orsaker bakom resultat, inte bara beskriva dem. Tekniken skapar stabilitet och förbättringskapacitet.
Ton – kultur som skapar riktning och sammanhang. Hur talar vi med varandra mellan nivåer och funktioner? Hur skapar vi tillit, lärande och ansvarstagande? Ett systemiskt ledarskap bygger på dialog, öppenhet och gemensam förståelse snarare än kontroll och skuld.
Takt – ansvarighet som skapar rörelse och samordning. Alla behöver inte göra lika, men alla behöver förstå vad andra gör och varför. När processer, beslut och utvecklingsinsatser samordnas skapas förutsättningar för gemensamt lärande och gemensamt ansvar för resultaten.

Teknik utan ton riskerar att bli administration. Ton utan teknik riskerar att bli ambitioner utan genomslag. Takt utan de två andra riskerar att bli aktivitet utan riktning. Det är först när teknik, ton och takt samspelar som en organisation utvecklar verklig kapacitet.

Ett uppdrag för framtiden

Min erfarenhet säger mig att skolchefens viktigaste uppgift och förmåga inte är att leverera svar på alla frågor, utan i stället skapa förutsättningar för att hela systemet blir bättre på att förstå, lära och agera tillsammans - ansvarighet. I ett välfungerande system finns en medvetenhet om både den kunskap man besitter och det man ännu inte vet eller förstår. Denna ödmjukhet skapar förutsättningar för lärande och gemensam utveckling. Skolchefens uppdrag är att bygga en kontext där ansvar, tillit och professionell autonomi samverkar. En sådan kultur präglas av att varje medarbetare och enhet ser sig som en aktiv del av verksamhetens framgångar och motgångar och tar ansvar för både sitt eget bidrag och det gemensamma resultatet.

Det är i detta samspel som styrkedjans olika nivåer kan fungera som ett sammanhängande system med gemensam riktning, hög lärandeförmåga och långsiktig utvecklingskraft. Jag ser det som avgörande för att vi ska kunna skapa en utbildningsverksamhet som framgångsrikt och effektivt kan stödja barns och elevers lärande och utveckling i dag och i morgon.

 Göran Isberg, skolchef emeritus