Krönika: Sluta be om ursäkt för skolan

Varje höst upprepas samma mönster. Medierna fylls av berättelser: om en svensk skola i fritt fall.

Sjunkande kunskapsresultat.

Otrygghet.

Lärare som lämnar yrket.

Elever som inte får det stöd de behöver.

Det är viktiga berättelser. De ska berättas. Men det är inte hela sanningen.

”Känner inte igen den bild som målas upp”

För några år sedan var jag sjukskriven under skolstarten. För första gången på länge betraktade jag skolan utifrån. Jag såg hur nyhetsflödet målade upp bilden av en skola som misslyckats. Samtidigt fylldes Linkedin av bilder på röda mattor, ballonger, glassbilar och stolta skolledare som välkomnade sina elever.

Två berättelser. Samma skolstart.

När jag kom tillbaka några veckor senare slogs jag av: Det var inte mediernas bild som oroade mig mest - det var att vi själva hade börjat tro på den.

Vi började tala om vår egen verksamhet med samma uppgivenhet som omvärlden. Som om svensk skola blivit synonym med misslyckande. Som om vi ständigt behövde försvara vår existens? När blev det normalt att skolledare och lärare ständigt ska be om ursäkt för sitt arbete?

Jag känner inte igen den bild som ofta målas upp.

”Det är inte enstaka hjältar – det är vardagen”

Jag ser lärare som varje dag anpassar undervisning, bygger relationer och hittar vägar fram till eleverna, där ingen enkel lösning finns. Jag ser elevhälsoteam som vägrar ge upp. Jag ser skolledare som tar ansvar långt utanför sitt uppdrag för att elever ska lyckas.

Det är inte enstaka hjältar. Det är vardagen i svensk skola. Samtidigt har något annat förändrats – och det talar vi alldeles för lite om.

Vi har fått ett förändrat elevunderlag: inte för att eleverna blivit sämre, utan för att samhället förändrats. Arenor där unga tidigare möttes av trygga vuxna har försvunnit eller krympt. Föreningslivet har förändrats. Fritidsgårdar har stängt. Den psykiska ohälsan ökar. Familjer lever under större press. Sociala medier konkurrerar om barns uppmärksamhet dygnet runt.

”Självklart ska vi granska vår verksamhet”

Ändå förväntas skolan lösa allt. När resultaten sviktar är det skolans fel. När unga mår dåligt är det skolans ansvar. När integrationen brister tittar vi mot skolan. När kriminaliteten kryper ned i åldrarna frågar vi vad skolan gjort.

Vi ska ta ansvar för vårt uppdrag. Självklart ska vi granska vår verksamhet, utveckla undervisningen och ständigt bli bättre. Vi har blivit så vana vid att försvara skolan att vi har slutat prata om det fantastiska arbete som faktiskt görs i den.

Vi måste sluta acceptera ett narrativ där skolan ensam bär skulden för ett samhälle i förändring. Framförallt vi måste sluta bidra till det själva.

”Behöver fler skolledare som vågar säga det högt”

Vi behöver återta stoltheten över vår profession.

Inte genom att blunda för brister, utan genom att beskriva verkligheten som den faktiskt ser ut. En verklighet där tusentals lärare och skolledare lyckas med sådant som sällan blir en rubrik. Där elever lär sig mer än de själva trodde var möjligt. Där relationer förändrar liv. Där utbildning fortfarande en av samhällets starkaste framtidskraft, där förändring kan ske. 

Vi behöver fler skolledare som vågar säga det högt.

Svensk skola är inte perfekt. Men den är heller inte den havererade institution som så ofta beskrivs. - Om vi inte själva berättar den historien kommer någon annan att fortsätta skriva den åt oss.

Tuija Kirvesmies, rektor på Kulturama Gymnasium i Stockholm