Debatt: Sverige behöver ett nationellt frånvaroregister – nu

Varje skolmisslyckande kostar samhället omkring 15 miljoner kronor. Vi vet att detta är en faktor för senare problem för individen, så som drogmissbruk. Då kan notan för samhället snabbt stiga till närmare 30-40 miljoner kronor.

Frågan vi måste ställa oss är enkel: Har vi verkligen råd att blunda när elever försvinner ur skolsystemet?

Enligt Sveriges Radios granskning kan så många som 15 000 grundskoleelever i Sverige ha haft minst 50 procents frånvaro under höstterminen 2025.

Det är inte en marginell avvikelse i skolstatistiken – det är en samhällskris som pågår i det tysta, skola för skola, kommun för kommun. Ändå vet vi inte exakt hur stor den är. SR:s reportrar fick själva skicka enkäter till landets 290 kommuner för att kunna uppskatta omfattningen, eftersom det inte finns någon nationell samlad bild av skolfrånvaron.

”Valt att inte vänta på staten”

Kommuner mäter olika, rapporterar olika och definierar “hög frånvaro” olika.

Vissa har inte ens siffror på om friskolor är inräknade. Att en av landets största nyhetsredaktioner tvingas göra grundforskning för att kartlägga ett problem som borde finnas i varje skolchefs och varje statsråds skrivbordslåda är i sig ett underbetyg till svensk skolpolitik.

I Värmdö kommun har vi valt att inte vänta på staten. Vi har under en tid arbetat systematiskt mot problematisk skolfrånvaro, bland annat i samarbete med närvaroexperten Jörgen Thullberg, samma expert som medverkade i SR:s granskning.

Arbetet bygger på tidig upptäckt, tät uppföljning och samverkan mellan skola, elevhälsa och socialtjänst. Det ger resultat. Men det räcker inte att enskilda kommuner gör rätt, när systemet runt omkring dem är fragmenterat.

”Föreslår två konkreta reformer”

Jag föreslår därför två konkreta reformer:

Ett nationellt frånvaroregister. Alla Sveriges skolor bör rapportera frånvaro enligt en gemensam, obligatorisk standard till en nationell myndighet, till exempel Skolverket. Det skulle göra det möjligt att upptäcka mönster i realtid – vilka skolor, vilka årskurser, vilka kommuner där frånvaron stiger – i stället för att som i dag förlita sig på enskilda mediegranskningar för att förstå problemets omfattning. Det som inte mäts på samma sätt överallt kan inte heller åtgärdas på samma sätt någonstans. Tydliga nationella riktlinjer för vad som gäller vid frånvaro. I dag varierar det kraftigt mellan kommuner – och ibland mellan skolor i samma kommun – vid vilken frånvaronivå en anmälan görs, vem som kontaktas, och när socialtjänst eller elevhälsa kopplas in. Ett barn i en kommun kan få stöd efter en veckas frånvaro, medan ett barn i en annan kommun får vänta i månader.

Vi behöver en nationell lägstanivå: tydliga trösklar för när skolan ska agera, vem som har ansvar för att agera, och hur skola, vård och socialtjänst ska dela information med varandra utan att fastna i sekretessgränser som i praktiken skyddar frånvaron snarare än barnet. Forskningen är tydlig: ju längre ett barn är borta från skolan, desto svårare blir vägen tillbaka. Det handlar om psykisk ohälsa, om otrygghet, om barn som tappar sammanhang och framtidstro. Det är inte ett skolproblem i första hand – det är ett barnrättsproblem. Och det är ett problem som varje dag växer sig större i frånvaron av nationell styrning.

”Kan aldrig ersätta nationellt ansvarstagande”

Värmdö kommun visar att det går att göra skillnad lokalt. Men enskilda kommuners goda exempel kan aldrig ersätta ett nationellt ansvarstagande. Det är dags att regeringen och riksdagen slutar behandla skolfrånvaro som en lokal angelägenhet och börjar behandla den som vad den faktiskt är: en nationell kris som kräver ett nationellt svar.

Amie Kronblad (L), kommunalråd, Värmdö kommun

Ordförande, grundskolenämnden, Värmdö kommun

Ordförande, Liberala kvinnor