Manligt värderas högre än kvinnligt

Kön har genom historien fungerat som den mest tillämpade sorteringsprincipen i världen – så även i skolan. Genom hela utbildningshistorien har kön haft en kraftfull inverkan på hur skolan organiserats och byggts upp. Inte minst har förutsättningarna och möjligheterna för att utöva skolledaryrket sett helt olika ut för kvinnliga och manliga rektorer genom tiderna.Man kan då fråga sig vad detta beror på. Hur det kommer sig att kön har haft och har en sådan inverkan på arbetet i skolan. Sitter det i kroppen? Är det så att kvinnor och män/flickor och pojkar är så av naturen givet olika att skillnaderna på ett naturligt och självklart sätt måste komma till uttryck och ta form i skolan? Den könsinriktade skolledningsforskningen har till största delen haft just sådana utgångspunkter för sina undersökningar. Otaliga rapporter har sedan 1970-talet lagts fram där man menat att kvinnor och män besitter helt skilda ledaregenskaper. Manliga skolledare har då förutsatts vara utrustade med en uppsättning särskilda egenskaper, vilka förväntats generera ett särskilt ”manligt” ledarskap – motsatt för kvinnor som förväntats leverera ett särskilt ”kvinnligt” skolledarskap.

Sådana så kallade särartsföreställningar handlade i den tidiga skolledningshistorien under 1800-talet om biologisk särart i sin allra extremaste form. Kvinnor ansågs då helt sakna ledarskapsförmågor och inte alls vara lämpade för chefsställning. De var dessutom utrustade med en bristande hjärnkapacitet och begränsad intellektuell förmåga. Deras närvaro ansågs också äventyra pojkars fostran till män. Manliga könsegenskaper utgjorde norm och beskrevs i alla avseenden som bättre och mer värdefulla. Män sågs som överlägsna i effektivitet, beslutskraft och arbetsförmåga, var stabilare, ansågs orka mer, hålla bättre disciplin och fungerade dessutom som viktiga fadersgestalter i pojkars fostran till män.

Senare i historien under 1990-talet hände det omvända och kvinnor ansågs nu i stället vara särskilt väl lämpade för skolledaryrket genom sina, till skillnad från män, mer sociala, kommunikativa och demokratiska förmågor i förhållande till såväl elever, personal som föräldrar. Kvinnliga skolledare lanserades som mer samverkande och deltagarorienterade och mindre hierarkiskt inriktade. De involverade även och ville ha med andra i vad som nu i förhållande till kvinnliga skolledare talades om som beslutsprocesser. Samtidigt som kvinnor och kvinnliga förhållningssätt uppvärderades, så upprepade sig historien i den uppblossande debatt som följde. Femininiseringen av skolan, som nu även inkluderade skolledarna, ansågs hota skolans kvalitet på en rad olika sätt och särskilt missgynna pojkarna.

När 2000-talet närmade sig började frågan om kvinnliga och manliga skolledares eventuella likheter eller olikheter betraktas som en återvändsgränd. Det upplevdes vare sig som meningsfullt eller intressant för skolans utvecklingsarbete att fokusera på könsskillnader. Dessutom framstod det som alltmer felaktigt att klumpa ihop alla världens kvinnor respektive alla män i homogena grupper och hävda att de alla inbördes i varje grupp var likadana. Från skolledningshåll höjs alltfler röster som menar att det inte finns något givet och naturligt skolledarskap. Kön blir vad vi gör det till och vad vi genom sociala, språkliga och mänskliga uttrycksformer ger det för innebörd.

Den fråga som jag ställt i fokus för mitt avhandlingsarbete har handlat om hur det går till när kön får betydelse för rektorers arbete. Det har varit intressant att notera att de egenskaper och förmågor som tidigare i historien pekats ut som könsspecifika, numera kommer till uttryck på ett gränsöverskridande sätt bland rektorer. De utövar sitt ledarskap i en mix av vad som tidigare förknippats med kvinnliga respektive manliga förhållningssätt. Både kvinnliga och manliga rektorer talar nuförtiden om sig själva i enlighet med mer traditionellt kvinnliga värderingar som samverkande, kommunicerande och inlyssnande, rektorer som värnar dialog och delaktighet, allas medverkan och inflytande, och som sätter gemensamhetsprinciperna högt. I dag är det kommunikationen med medarbetarna som betraktas som styrmedlet och vägen till rektorers inflytande över verksamheten. Det är också genom en ständigt pågående dialog med medarbetarna som man anser sig skapa förutsättningar för skolutveckling.

Samtidigt betraktar dessa manliga och kvinnliga rektorer på manligt vis sig själva som handlingskraftiga ledare. Man markerar sin beslutande kapacitet, att man har sista ordet och till sist är den som bestämmer – dock inom ramen för en kommunicerande och inlyssnande hållning. Med några få undantag betraktas således inte längre det mer strategiskt rationella eller instrumentellt kontrollerande ledarskapet som gångbart.

Det framgår också tydligt att rektorer är omgivna av ett flertal olika könsföreställningar som man rör sig emellan, tar till sin hjälp och aktiverar beroende på situation och sammanhang. Med dessa köns-

föreställningar följer också olika könshierarkiska förhållningssätt där kvinnlighet förvånansvärt ofta värderas lägre än manlighet. Man använder sig således av olika och ibland motstridiga föreställningar om kön som stöd för sina yrkeshandlingar. Sådana situationer och yrkeshandlingar kan exempelvis ha en koppling till själva beslutsfattandet. När rektor ska bedöma en ledningsgrupps beslutande kapacitet, är det manliga gruppmedlemmar som är förutsättningen för ett gott resultat – medan kvinnliga med- arbetare nedvärderas. När det gäller principerna för sättet och hur att fatta beslut är det likaså manliga ledningsideal man lutar sig mot. I konfliktfyllda och skarpa lägen när till exempel en kvinnlig och en manlig rektor hamnat i konflikt med sina respektive personalgrupper slås likaså kvinnlighet och samverkansambitioner ut. Samtidigt med ett mer tidsenligt och könsöverskridande ledarskap tycks dess kärna fortfarande vara sammanlänkad med föreställningar om ledarens med manlighet förknippade effektiva, rationella, strategiska och handlingskraftiga hantering av beslutsfattandet. Detta innefattar även hur ledaren identifierar vad som behöver åtgärdas och hur han eller hon väljer sätt att fatta beslut. Det är genom hela denna beslutfattningsprocess som ledaren prövas, eller som en av de intervjuade kvinnliga rektorerna säger: ”det är då, när besluten ska fattas som jag blir ledare”. Och i särskilt skarpa lägen tycks beslutskraften endast kunna godkännas i manlig gestaltning, utövad av en man, det vill säga manlig maskulinitet godkänns medan kvinnlig maskulinitet underkänns.

Men de överlevnadskraftiga särartsföreställningarna aktiveras också genom rektorernas sätt att se på och bemöta kvinnliga och manliga lärare, flickor och pojkar och genom de krav och förväntningar som ställs på deras sätt att vara och uppträda. Det är i dessa språkliga och sociala samspelsprocesser som rektorer sätter standarden för skolans könsskapande. Elever plockar också upp och inordnar sig i enlighet med de förväntningar på hur flickor och pojkar ska vara, som ligger i skolmiljöerna. Forskning har visat hur olika förståelser av vad det innebär att vara pojke respektive flicka kan få direkt inverkan på synen på kunskap, lärande och inställningen till studier.

Rektorer betraktas i dag som jämställdhetens företrädare. De utgör inte bara den styrfunktion som ska garantera att de statliga jämställdhetsmålen för skolan uppfylls, utan deltar också genom egna sociala och språkliga handlingar aktivt i skolans könsskapande. Därmed kan rektorer inte längre ansluta sig till ett tänkande där kvinnlighet värderas lägre än manlighet. Vägen mot utveckling och förändring i detta avseende går via ett medvetandegörande. Rektorers agerande utgör de verktyg som de använder sig av med referens till ett särskilt sorts tänkande som till exempel en föreställning om kön. Det är när man synliggör och förstår de föreställningar om kön och processer genom vilka man verkar, som möjligheten att göra motstånd, förändra och skapa något nytt infinner sig. Det handlar helt enkelt om att göra en medveten satsning på att öka sina kunskaper om den könade ledarskapspraktiken och dess innehåll.