Krönika: “Därför är det viktigt att vara kollega – även som chef”

LÄS ÄVEN: Krönika: ”Lärande är ingen svartvit fråga”

LÄS ÄVEN: Krönika: ”Att leda skola är att befinna sig i ett spänningsfält”

LÄS ÄVEN: Krönika: ”Skolledare, våga släppa kontrollen”

LÄS ÄVEN: Krönika: ”Det är dags att vi börjar ta hand om oss själva”

När stormarna blåser i skolans värld, är det lätt att stå kvar ensam på var sin klippa och ropa till varandra över bruset. Men ibland känns det som att vi borde bygga broar i stället.

Jag heter Anna Lena, och är både lokalordförande och skyddsombud i Heby kommun. Två roller som ibland får mig att fundera över vad kollegialitet faktiskt betyder – inte minst när man själv är chef.

”Det handlar inte om att tycka likadant”

Vi skolledare vet att chefskapet kan vara både spännande och ensamt. Det är vi som ska “hålla ihop laget” – men frågan är: vem håller ihop oss? Det är inte ovanligt att vi rektorer, ibland omedvetet, spelas ut mot varandra. Någon får höra något först, någon annan inte alls, och plötsligt är det som om vi tävlar om att sitta närmast makten. Det är varken bra för våra skolor eller vår arbetsmiljö.

Därför behöver vi prata mer om vad det innebär att vara kollega – också som chef. Det handlar inte om att tycka likadant i alla frågor. Det handlar om att vara professionella nog att dela relevant information, stå upp för varandra, och att inte låta våra olika roller splittra oss.

I vårt fackliga arbete kan vi börja ställa oss några enkla frågor:

• När känner vi oss som mest kollegiala – och när som minst?
• Hur märker vi att någon försöker spela ut oss mot varandra?
• Hur håller vi varandra informerade utan att fastna i gnäll?

”Kollegialitet räddar skolor i längden”

Jag tror att vi behöver sluta se lojalitet som en enkelriktad gata uppåt i hierarkin. Som forskaren Mats Alvesson (Lund University) klokt beskriver i sina studier om organisatorisk lojalitet: “Överdriven lojalitet kan bli en tystnadskultur som slår tillbaka både mot individen och organisationen.” Lojalitet måste också få finnas i sidled – mot våra kollegor. Annars är vi bara ledare på pappret, inte i praktiken.

Min uppmaning till oss alla är därför enkel:

Prata med varandra – inte om varandra. Dela det du vet. Stå inte ensam. För en stark rektor är inte den som klarar allt själv, utan den som ingår i ett starkt nätverk.

Och du – ibland kan det räcka med att skicka ett kort sms: “Hur har du det? Har du hört något jag borde veta?”

Det är kanske inte rocket science. Men det är väldigt mycket kollegialitet. Och det kan rädda både skolledare och skolor i längden.

Anna Lena Oscarson, lokalordförande och skyddsombud i Heby kommun