Ukrainska rektorn Larysa fängslades för sitt motstånd

LÄS ÄVEN: Här går många ukrainska elever: Landar snabbt i klassrummet

LÄS ÄVEN: Krönika: De ukrainska eleverna kan lära oss mycket

LÄS ÄVEN: Hon är bryggan mellan flyktingfamiljerna och skolan

Larysa Fesenko har vigt 42 år av sitt liv till lärar- och skolledaryrket. I den lilla byn Lisova Stinka, i området kring staden Kupjansk, ledde hon innan kriget byns skola. Den ansågs vara en av de bästa i regionen, trots att byn bara har 800 invånare och skolan runt 100 elever. Kupjansk ligger i Charkivregionen som drabbats hårt av det ryska anfallskriget och ockupationen. 90 procent av Lisova Stinka är förstörd av missiler, hennes lärare och elever är skingrade över Ukraina och även utomlands.

Larysa valde att stanna kvar och göra motstånd, vilket ledde till att hon fängslades i 45 dagar under tortyrliknande förhållanden.

Skolledaren möter Larysa Fesenko på ett hotell i Stockholm, långt ifrån de dagliga bombanfallen i staden Charkiv, där hon bor sedan hon släppts ur fängelse. Det är första gången hon är utanför Ukraina och sin hemregion.  

Larysa Fesenko drömmer om att se sin by byggas upp igen, men vägen dit är lång. Skolan som Larysa i dag leder på distans är till hälften sönderbombad och hennes eget hem är skadat efter anfallen.  

– De flesta människor från Kupjansk drömmer om samma sak, att kunna flytta hem igen och bygga upp samhället och våra hem, säger Larysa Fesenko.

Prisas för sitt motstånd

Kupjansk ockuperades tidigt under kriget. Borgmästaren i staden sympatiserade med ryssarna, Larysa Fesenko beskriver honom som en ”förrädare”.

– Han bjöd in ockupanterna till staden. Men min grundinställning är att jag är ukrainare, Ukraina är mitt moderland och mitt hem, och det enda beslut jag kunde fatta var att stanna kvar och försvara vårt hem och skydda det mot ockupanterna, berättar hon.

Larysa Fesenkos motstånd är också anledningen till att hon befinner sig i Stockholm när vi ses i juni. Hon har kvällen innan tagit emot Anna Lindh-priset för sina gärningar och sin vägran att samarbeta med den ryska ockupationsmakten.

När Larysa Fesenkos by och skola bombades förstod hon snabbt att det var den högra delen av skolan som hade förstörts. Tack och lov stod den vänstra kvar, och där förvarades all teknisk utrustning. På så vis kunde hon rädda 50 datorer åt lärarna för att de skulle kunna undervisa eleverna på distans. Foto: Simon Hastegård

Förberedde skolan

När det stod klart att Ryssland hade anfallit Ukraina tog hon tillsammans med sina lärare kontakt med den lokala utbildningsförvaltningen för att förbereda för situationen.

De skolbussar som tagit elever från mer avlägsna delar av regionen till skolan drogs in av säkerhetsskäl och Larysa och kollegerna organiserade distansundervisning. Hon såg till att alla lärare fick varsin bärbar dator så att undervisningen inte skulle stanna av.

Hon och kollegerna såg till att det gick att söka skydd mot attackerna i skolan och hon gjorde allt hon kunde för att stötta lärarna att fortsätta sitt arbete.

Men runt om henne fanns kollaboratörerna, som informerade ryska säkerhetstjänsten FSB om Larysas ställningstaganden för Ukraina.

Enligt Larysa Fesenko var Lisova Stinkas kommundelschef, som också samarbetade med ryssarna, en av de som försåg FSB med information om henne och andra personer i området.

Räddade flaggor

Efter bombanfallet som förstörde halva skolan tog sig Larysa Fesenko dit och räddade inredning, skolbänkar, datorer och annan teknik på egen hand. Bland annat tog hon hem ukrainska symboler och flaggor från skolan, som också inhyste ett museum om ukrainsk historia.

När den ryska säkerhetstjänsten FSB tog sig till hennes hem kom de räddade symbolerna att bidra till deras ”bevisning” på att Larysa var en ”nazist”, en anklagelse som Ryssland länge använt om Ukraina och ukrainare i propagandasyfte.

Det skulle inte bli det sista besöket från FSB, två gånger kom de till hennes hem. Den första gången var en varning och en uppmaning till Larysa att samarbeta.

– De sa att Ryssland för evigt kommer att stanna i den här byn och i Kupjansk, så jag borde ställa mig på deras sida. Men jag höll inte med om det, säger hon.

Dagens Nyheter besökte i maj fängelset i Kupjansk där Larysa Fesenko satt fängslad. Här är en bild från en av cellerna. Larysa beskriver hur cellen där hon placerades hade två sängar, men som mest satt de 12 kvinnor fängslade samtidigt på det lilla utrymmet. Foto: Anders Hansson/DN/TT

Fängslades med andra kvinnor

För Dagens Nyheter har Larysa Fesenko tidigare berättat att det FSB och ockupanterna ville var att hon skulle lämna över en lista med namn på lärare som var beredda att samarbeta, som ville skola om sig och börja undervisa eleverna enligt rysk läroplan.

Men Larysa vägrade lämna över listan och skriva på dokumenten som skulle göra den ukrainska skolan rysk.

– Andra gången kom de till mitt hus, satte en påse över mitt huvud och satte mig i en bil. De körde runt i säkert 1,5 timme och det var sommar, runt 35 grader varmt, och det var svårt att andas i påsen. Senare den dagen satte de mig i fängelse, berättar Larysa Fesenko.

Fängelset som de ukrainska fångarna fördes till låg under jord, i en källarlokal. Kvinnodelen bestod av ett rum, stort nog för två personer med två sängar. Men därinne satt som mest 12 ukrainska kvinnor fängslade.

– Vi kunde inte lägga oss ned, vi kunde inte röra oss runt. Vi hade inga fönster, bara en lucka i dörren där vi fick ta emot mat. Hemsk mat, bara makaroner och lite bröd. De lät oss bara dricka kranvattnet, som tyvärr inte är drickbart längre på grund av kriget.

”Enorm psykologisk påfrestning”

Larysa Fesenko beskriver en både fysiskt och psykologiskt svår situation. Utomhus den här sommaren 2022 var det upp emot 40 grader varmt utomhus. Ännu varmare inomhus. Flera av hennes medfångar led av för högt blodtryck, men de fick inte in några mediciner.

– Vi hörde hur de ryska styrkorna förhörde män utanför. Flera av kvinnorna grät hela tiden och vi bevittnade tortyr. När vi skulle förhöras togs vi till rum där man kunde se blodspåren. Det var en enorm psykologisk påfrestning, ett försök att pressa oss fångar att ställa oss på Rysslands sida, berättar hon.

Larysa Fesenko beskriver sig som en stark kvinna, och om hon tror på något så kommer det att ske. Som ett slut på kriget och en ukrainsk seger. Det var det tankesättet som tog henne igenom fängelsetiden, tror hon.

– Jag väntade på att de ukrainska styrkorna skulle komma och besegra ryssarna, säger hon.

Larysa Fesenko säger att det är en stor ära att ta emot Anna Lindh-priset. ”Det är viktigt för de människor som lever med kriget och ockupationen, och de som strider, att se att omvärlden stöttar oss och förstår det aggressiva och grymma krig som Ryssland för mot Ukraina. Det ger oss styrka att orka bygga upp allt igen”‚ säger hon. Foto: Simon Hastegård

”Sätter alltid mitt yrke i första hand”

De medfångar som fängslades senare än Larysa kom också med budskap från utsidan, människor gav sitt stöd till henne och elever hälsade.

– Jag ville ta mig hem till min by och se min skola, säger hon.

Efter 45 dagar i fängelse var Larysa Fesenko fri. Och i september 2022 återtog Ukraina Kupjansk. Men mycket är förstört i Kupjansk och Lisova Stinka och det är inte säkert att leva där. Dagligen sker olika anfall, även i hennes nuvarande bostadsort Charkiv dit hon var tvungen att flytta. Men drömmen om ukrainsk seger och hoppet att kunna återvända hem är stark för Larysa Fesenko. Lisova Stinkas rektor drivs också av hoppet om att kunna leda skolverksamhet igen hemma i byn.  

– Efter tiden i fängelse är det bara arbetet som har kunnat rädda mig och som hjälper mig att kunna återhämta mig. Jag sätter alltid mitt yrke i första hand. Jag får ofta höra: ”Du visste att det var farligt, du visste att du kunde bli mördad – varför gjorde du det?” Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag är övertygad om att skolan är min livsuppgift, säger Larysa Fesenko.

Just nu har hon 91 elever som får distansundervisning från lärare utspridda runt om i landet. Larysa har också rekryterat nya lärare sedan de som valde att samarbeta med Ryssland sparkats. Tack vare att hon räddade utrustningen har det gått att snabbt upprätta en god distansundervisning. Sju av dem som deltar är förskolebarn.

– Det är viktigt för förskolebarnen att de får vara i kontakt med lärarna flera gånger i veckan, de har lektioner i bild, läsning, naturkunskap, säger Larysa Fesenko.

”Kontakten med lärarna är oerhört viktig”

En del elever har lämnat landet, eller befinner sig på orter där de inte har möjlighet att delta i undervisningen. Flera familjer flydde utan sina ägodelar, och lämnade datorer bakom sig utan pengar att köpa nytt. Uppkopplingen sviker också på de mer avlägsna platserna.

– Det är ett problem att delar av Ukraina saknar uppkoppling. Utbildningen är viktig för både barnen och deras föräldrar. Den ger stöd och samhörighet, och ett sammanhang som påminner om ett liv utan krig. När så många människor har evakuerats och flyttat till olika regioner, där inget bekant finns i närheten, så är kontakten med lärarna oerhört viktig.

Hon tror att lärarna kan fungera som starka förebilder för eleverna och deras familjer, hjälpa dem att behålla styrkan under kriget och fortsätta vara lojala med Ukraina. Hon beskriver också lärarnas status som hög, framför allt på mindre orter där rektorer och lärare ofta är de med högst utbildning och mest kunskap om omvärlden.

Larysa Fesenko själv var, och är, en mycket respekterad person i Lisova Stinka. Med bara runt 800 invånare var det ingen som förväntade sig att hon skulle bygga upp en skola med så hög kvalitet.

När vi pratar om framtiden för Lisova Stinka och Kupjansk är Larysa optimistisk, hennes grundinställning är alltid att det kommer att bli som hon vill. Men hennes blick mörknar när ockupanterna och kollaboratörerna kommer på tal. Kommundelschefen i Lisova Stinka fick fängelsestraff efter återtagandet av Kupjansk. Många av kollaboratörerna har dock hunnit lämna landet, Larysa Fesenko förklarar det med att den ukrainska säkerhetstjänsten är överhopad av arbete.

42 år på samma skola

När Larysa Fesenko talar om sitt arbete däremot så lyser hon upp. Redan i första klass beslutade hon sig för att bli lärare.

– Redan i en av mina tidigaste skoluppgifter, som handlade om drömyrken, skrev jag att jag ville bli lärare. Jag hade också en fantastisk lärare i grundskolan som blev en riktig förebild. Hon var begåvad och intelligent och motiverade mig att också bli lärare, berättar Larysa Fesenko.

Precis som i många andra möten vi på Skolledaren har med rektorer, ställer vi frågan: ”Varför vill du vara rektor?” Hon svarar med ett skämt: ”Vilken soldat vill inte vara general?”

Nu har hon arbetat i 42 år på samma skola, och sedan 2009 är hon rektor. Det var den lokala utbildningsförvaltningen som hade sett hennes ledaregenskaper och vad hon gjort för skolan som lärare.

– Mitt jobb är mitt allt. Jag vet att jag kan göra skillnad och jag vet att jag är bra på det. När jag började som rektor var det en liten skola, i en inte särskilt anpassad byggnad.

Just nu går alla pengar som skolan får in i bidrag till att betala ut lärarnas löner. Men Larysa Fesenko hoppas på omvärldens stöd när de ukrainska skolorna ska byggas upp igen. En hel del av finanseringen har genom åren kommit från USAID och Unicef, och hon säger att hon är tacksam till Ukrainas utländska samarbetspartners som bidragit. ”Jag förutsätter att man även efter kriget kommer att stötta Ukraina att förbättra sitt utbildningssystem", säger hon.  

Lärarbrist en utmaning

Larysa Fesenko menar att det är att se till att det finns lärare på plats i Ukraina som kommer att bli utmaningen i återuppbyggnaden av de ukrainska skolorna. Enligt Unicef hade 1300 skolor totalförstörts år 2023 och 3000 skolor påverkats av kriget.

Ukrainas stora satsningar på digitalisering av skolan, som gjort att både dokumentation, utrustning och läromedel funnits på plats redan innan kriget, har gjort att undervisningen kan fortsätta. Men samtidigt har många lärare lockats till grannländer, som gett särskilda villkor för ukrainska lärare så att de snabbt kan komma i arbete. Larysa Fesenko ger Polen som exempel, dit många ukrainare flyttat.

– Den viktigaste uppgiften nu är att uppmuntra våra lärare att fortsätta undervisa och få fler att vilja studera till lärare. Vi behöver behålla våra lärare här, säger Larysa Fesenko.

För egen del är det inget snack om saken.

– Jag vill bygga upp skolan, undervisa elever där igen, och leda mina duktiga lärare. Jag kan inte lämna mina elever och medarbetare, säger Larysa Fesenko.

Larysa Fesenko

Ålder: 62 år

Bor: Charkiv

Gör: Rektor för byn Lisova Stinkas skola, som idag bedriver undervisning på distans.

Aktuell: Pristagare av Anna Lindh-priset för sitt motstånd under den ryska ockupationen av Kupjansk 2022. Motivationen lyder: ”Larysa Fesenko vägrade samarbeta med den ryska ockupationsmakten när hennes hemby Lisova Stinka ockuperades. Som skolledare visade hon exceptionellt ledarskap genom att stå upp för utbildningens värde och vägra kompromissa med sina principer, trots extrem press.”