Debatt: När blev rektorn skolans polis?

Jag har varit rektor tillräckligt länge för att veta att skolans verklighet sällan låter sig fångas i enkla paragrafer. Varje dag fattar vi beslut som påverkar människor. Barn, ungdomar, vårdnadshavare och medarbetare. Beslut som kräver kunskap, erfarenhet, fingertoppskänsla och ibland en ganska stor portion mod.

Det är en del av vårt uppdrag. Och det är ett ansvar jag tar på största allvar. Men någonstans måste vi faktiskt börja diskutera vad det är vi håller på att göra med rektorsrollen.

I oktober rapporterar Skolledaren att regeringen vill utvidga den skyldighet som idag gäller statliga arbetsgivare att anmäla anställda som är skäligen misstänkta för vissa brott i tjänsten. Förslaget innebär att även kommunala och regionala arbetsgivare ska omfattas.

Låt mig vara mycket tydlig. Brott ska tas på allvar. Ingen arbetsplats ska vara en fristad för korruption, övergrepp, allvarliga tjänstefel eller andra brottsliga handlingar.

Men det är inte samma sak som att varje rektor ska förvandlas till någon sorts lokal rättsvårdande myndighet.

”Förväntas behärska en osannolik bredd”

Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att ta ansvar och att få ytterligare ett ansvar pålagt sig utan rimliga förutsättningar att bära det.

Från pedagogisk ledare till juridisk mångsysslare. Vi rektorer förväntas redan i dag behärska en närmast osannolik bredd av områden. Vi ska vara pedagogiska ledare, ekonomer, arbetsmiljöexperter, personalchefer, krishanterare och administratörer. Vi ska hantera juridiska frågor, elevärenden, konflikter, hot, våld, vårdnadshavarkontakter och myndighetsbeslut.

Samtidigt ska vi utveckla undervisningen, förbättra resultaten och se till att varje elev får det stöd och den utbildning som eleven har rätt till. Och helst ska vi hinna vara närvarande i klassrummen också.

Nu kan vi alltså behöva lägga ytterligare juridiska bedömningar till arbetsbeskrivningen. När uppstår en skälig misstanke om brott? Vilken typ av handling omfattas? Hur ska den förväntade påföljden bedömas? Vilka uppgifter behöver samlas in? Och vem ansvarar om bedömningen visar sig vara felaktig?

Det är frågor som i många fall kräver kvalificerad juridisk kompetens. Den kompetensen finns inte automatiskt hos en rektor bara för att någon har gett oss ett chefsuppdrag.

”Riskerar en skola där misstänksamhet ersätter tillit”

Jag undrar ibland om beslutsfattare föreställer sig att rektorer har en liten juridisk fakultet gömd bakom dörren till expeditionen.

Jag kan avslöja att så inte är fallet. Vi riskerar att skapa en skola där misstänksamheten ersätter tilliten. Det som oroar mig allra mest är emellertid inte den administrativa bördan. Det är vad en sådan utveckling riskerar att göra med relationerna mellan människor.

En väl fungerande skola bygger på förtroende. Lärare måste kunna vända sig till sin rektor när något har blivit fel. Man måste kunna berätta om svåra situationer, osäkerhet och misstag utan att varje samtal omedelbart riskerar att utvecklas till en juridisk process.

Självklart ska misstänkta brott hanteras enligt lag. Men det måste också finnas utrymme att skilja mellan ett professionellt misstag, en arbetsrättslig fråga och en faktiskt brottslig handling.

”Vem ska avgöra den juridiska gränsdragningen?”

Tänk er en lärare som ingriper fysiskt för att avbryta ett slagsmål mellan två elever. Efteråt uppstår olika uppfattningar om hur ingripandet gick till. Rektorn behöver då kunna utreda händelsen, värna elevernas trygghet, stödja personalen och göra en saklig bedömning av det inträffade.

Om situationen samtidigt väcker misstanke om brott måste det naturligtvis hanteras rättssäkert. Men vem ska avgöra den juridiska gränsdragningen? Ska samma rektor som ansvarar för arbetsmiljön, personalens stöd och den pedagogiska verksamheten också ensam behöva ta ställning till en åtalsanmälan?

Vi riskerar att bygga ett system där människor blir mer rädda för att göra fel än angelägna om att göra rätt. Och en organisation där människor inte längre vågar vara öppna med sina misstag är ingen organisation som utvecklas.

Först ska vi polisanmäla eleverna. Sedan våra medarbetare. Det finns ytterligare en dimension som gör utvecklingen närmast absurd. 

Sedan den 1 juli 2025 gäller en särskild skyldighet för rektorer att polisanmäla misstänkta brott som begås av elever i samband med skolans verksamhet, med vissa undantag.

I oktober 2026 dömdes en rektor i Västerbotten för tjänstefel efter att inte ha polisanmält händelser mellan elever. Rektorn hade vidtagit flera andra åtgärder, men domstolen ansåg att anmälningsskyldigheten inte hade fullgjorts. Domen ska överklagas.

”Märkligt nog gäller inte samma spelregler”

Jag tänker inte föregripa den rättsliga prövningen. Men utvecklingen väcker en viktig fråga. Vad händer med det professionella omdömet när risken för personliga rättsliga konsekvenser gör att det säkraste alternativet för rektorn alltid tycks vara att anmäla?

Då kan vi hamna i en situation där juridisk självbevarelsedrift blir viktigare än den genomtänkta bedömningen i det enskilda fallet. Och nu diskuteras alltså ytterligare en anmälningsskyldighet, denna gång på arbetsgivarsidan.

Ska framtidens rektor börja arbetsdagen med att gå igenom gårdagens incidentrapporter och fundera över vilka elever och medarbetare som behöver bli föremål för en polisanmälan?

Det låter kanske som en överdrift. Men när vi lägger den ena skyldigheten ovanpå den andra behöver vi också våga diskutera deras samlade konsekvenser.

Märkligt nog gäller inte samma spelregler för alla. Det finns dessutom en principiell fråga som förtjänar betydligt större uppmärksamhet. Den föreslagna utvidgningen gäller offentliga arbetsgivare, inte fristående skolhuvudmän.

Hur ska vi förklara det? Är det mindre angeläget att misstänkt brottslighet i tjänsten hanteras rättsligt om en lärare arbetar på en fristående skola? Självklart inte.

”Vem tar ansvar för helheten?”

Brottslighet blir inte mer eller mindre allvarlig beroende på vem som betalar ut lönen. Om lagstiftarens ambition är att säkerställa rättssäkerhet, likvärdighet och allmänhetens förtroende behöver skillnaden mellan olika huvudmän åtminstone motiveras.

Vi kan inte fortsätta tala om en likvärdig skola och samtidigt okritiskt acceptera att nya skyldigheter får olika konsekvenser för skolledare beroende på huvudman. Vem tar ansvar för rektorns arbetsmiljö? Vi talar ofta, och med rätta, om lärarnas arbetsmiljö. Vi diskuterar deras arbetsbelastning, administrativa uppgifter och behovet av att få fokusera på undervisningen.

Men vem för motsvarande diskussion om rektorerna? Vem tar ansvar för konsekvenserna när nya juridiska skyldigheter staplas ovanpå ett redan omfattande uppdrag?

Varje nytt krav kan säkert motiveras för sig. Varje ny regel har ett syfte. Varje ny skyldighet går att förklara. Men vem tar ansvar för helheten? Det är den frågan jag saknar i debatten.

För samtidigt som det talas om att minska administrationen och stärka det pedagogiska ledarskapet fortsätter uppdraget att fyllas med nya juridiska och administrativa åtaganden.

Vi säger att rektorn ska vara nära undervisningen. Men vi bygger ett system som riskerar att hålla rektorn allt längre från klassrummet. Låt rektorn vara rektor.

”Mitt viktigaste uppdrag är inte anmälningar”

Jag efterlyser inte ansvarsfrihet. Tvärtom. En rektor ska kunna stå till svars för sina beslut. Misstänkta brott ska hanteras seriöst, och ingen medarbetare ska skyddas från rättslig prövning bara för att personen arbetar i skolan. Men ansvaret måste placeras där kompetensen och förutsättningarna finns.

Om kommuner ska omfattas av en utvidgad skyldighet att göra åtalsanmälningar bör besluten hanteras på central arbetsgivarnivå, med tillgång till juridisk expertis och tydliga rättssäkra rutiner. Rektorn ska bidra med sakuppgifter, inte lämnas ensam att göra komplicerade straffrättsliga bedömningar. Det är en rimlig ansvarsfördelning.

För mitt viktigaste uppdrag som rektor är inte att administrera misstankar och anmälningar. Det är att leda en skola där elever lär sig, utvecklas och känner trygghet. Där lärare vågar vara professionella, där medarbetare känner förtroende för sin chef och där vi tillsammans tar ansvar för verksamhetens kvalitet.

Det är ett tillräckligt stort och viktigt uppdrag i sig. Vi behöver fler rektorer som får tid att vara pedagogiska ledare. Inte fler pedagogiska ledare som förväntas vara jurister och poliser. Och kanske är det dags att ställa den mest grundläggande frågan av alla:

När ska vi börja lita på dem som faktiskt leder våra skolor?

Stephan Wanström

Rektor, Transtenskolan 7–9, Hallsbergs kommun