Krönika: Motståndet mot elevinflytande måste vara semantisk förvirring

LÄS ÄVEN: Att tänka är en lyx när vardagen rusar fram

I förra veckan hade Ukraina utstått fyra år av fullskalig invasion av grannlandet Ryssland. Veckan dessförinnan besökte jag Lviv i västra Ukraina tillsammans med en vän tillika fotograf och författare. Det var den starkaste upplevelsen jag har haft som yrkesmänniska och nog som människa. Vilken känslomässig smocka! 

Vi träffade skolledare, lärare, förvaltningschefer, hjälporganisationer, ungdomsorganisationer och, lite oväntat, en präst och en nunna. Allt detta var otroligt intressant, lärorikt, hjärtskärande och viktigt. Men såklart, viktigast av allt, vi träffade väldigt många elever. Vi hann med tiotalet klasser och elevgrupper. Jag har träffat många kloka människor i mina dagar men alltid, ALLTID, är det kidsen som är klokast. Det är liksom ett helt fascinerande faktum. Insikterna, viljan, bemötandet, värmen eller frustrationen (även en trulig blick säger något!) ger så mycket. De nioåriga flickorna Maria och Vira pladdrar på om favoritämnen, jobbiga föräldrar, bästa fröknarna och så kriget. De är båda IDPs (internally displaced person) från Charkiv. Kriget är jobbigt tycker de - speciellt när flyglarmet går och mammorna tvingar upp dem ur sängen om natten. Jag får en stor kram när vi måste slita oss från vårt samtal. 

”Deras skola skadades svårt i en raketattack”

På en annan skola träffar jag Anna. Hon är mån om att jag ska förstå hur viktigt det är för unga i Ukraina att lära sig engelska; ”så att man kan kommunicera med resten av världen. Så att man kan hjälpas åt när det är krig till exempel”. Hon har punkig stil och kommer fram till mig efter samtalet och ger mig en komplimang för en av mina ringar (min mammas mycket bohemiska förlovningsring från början av sjuttiotalet). På en tredje skola hänger jag en stund med klass 7B. De var glada över att ha fått ett nytt fint klassrum. Deras skola skadades svårt vid en raketattack och de hade under lång tid inte haft riktiga klassrum att vara i. 

“Det är viktigt att lära oss så mycket som möjligt i skolan. Det är vår skyldighet gentemot våra försvarare vid fronten", deklarerade en pojke allvarsamt. Resten av klassen nickade instämmande. Samme pojke bad mig vid vårt avsked att komma tillbaka igen; “du kan bli vår engelsklärare!”.

”Väljer att tolka det som semantisk förvirring”

Så tröttsamt det är att debatten här hemma i Sverige har blivit så snedvriden kring detta med elevinflytande kan man känna efter så starka möten med just elever. Visserligen är det tydligt att själva begreppet elevinflytande betyder vitt skilda saker för olika debattörer men även professionella. Jag väljer att tolka motståndet mot elevinflytande som semantisk förvirring. För inte kan det väl vara möjligt att folk faktiskt tycker det är dåligt att lyssna på kidsen, att låta deras erfarenheter och idéer, ta plats i deras viktigaste arena; skolan? För den är ju deras, inte vår.

Tacksamheten över att ha fått träffa 7B på Orianaskolan, i förorten till Lviv, punkiga Anna, kvittrande Maria och Vira och alla de andra barnen och ungdomarna på vår resa är enorm. Ynnest! Varför jag drack hallonte på ett kloster får jag återkomma till en annan gång. 

Amanda Hurst, skolledare, stipendiat och aktuell med boken Älskade skola (Timbro förlag, april 2026)