Krönika: Är det elevens fel eller skolsystemets?

LÄS ÄVEN: Liberalerna vill se klasser för stökiga elever

”Utvecklingen går med stormsteg fram – och tillbaka”, sa ibland en rektor jag hade på högstadiet på 80-talet. Det var tider det, tycker många som debatterar skolan i dag.

Jag var speciallärare och hade en grupp som decenniet tidigare hade benämnts OBS-klass. Nu kallades den för Torbjörns grupp, eftersom den typen av grupper inte skulle finnas. Nu lyfts begreppet OBS-klass igen.

Elever till gruppen brukade jag få på följande sätt. En lärare tröttnade på (läs: klarade inte av) en elev, tog sagda elev i hampan (bildligt talat, ibland även bokstavligt) och öppnade dörren till mitt lilla grupprum utan att knacka. Jag ombads (läs: hade inget annat val än att) ta hand om eleven. Ibland kommenterade läraren att han eller hon inte orkade med eleven längre. Det var alltså i princip aldrig elevens behov som styrde. Allt som oftast skedde detta i slutet av höstterminen i årskurs åtta i ämnet engelska. Mönstret var att samma lärare kom med samma elev i samma hampa i slutet av vårterminen, nu var det ämnet svenska som inte fungerade.

Jag kommer aldrig glömma elevens förvånade min

Inga myndighetsbeslut, inga rektorsbeslut, ingen dokumentation. Jag skrev in elevernas betyg i klassens betygskatalog, ingen bekymrade sig om namnteckningen längst ner på sidan.

Jag har under hela min tid i skolan, både som elevassistent i början, sedermera som lärare och slutligen skolledare, särskilt ömmat för de elever som skolan inte klarar av att hantera. Jag hade inget alls emot att ha den lilla gruppen, och de trivdes oftast. Ett exempel på hur knasigt det kan bli är en elev som jag fick i åttan. Han hade inte läst en rad sedan femte klass, inte heller skrivit något. Jag frågade honom om det inte fanns något han skulle vilja läsa om. Det fanns det inte. Efter ytterligare ett par frågor kom det fram att han var väldigt intresserad av jakt och fiske. Eftersom han tog jägarexamen när han gick i femman, hade han redan läst det han behövde läsa. Då frågade jag om han inte ville läsa om jakt och fiske. Jag kommer aldrig att glömma hans förvånade min och fråga: ”Får jag det?”

Skolan hade alltså i flera år talat om för honom att hans intressen inte gilldes i skolan.

Vad hände med elevhälsans roll?

En månad senare hade han läst och skrivit sammanfattningar om alla böcker om jakt och fiske som fanns på skolans bibliotek, och frågade om han fick gå till stadsbiblioteket i stället. Du får dra dina egna slutsatser, men kanske hade hans tidigare lärare inte lyssnat alls på honom, och att det var problemet snarare än att eleven var ett problem.

Placering i en sådan grupp ska nu, enligt förslaget, ske efter lärarens bedömning. Vad hände med elevhälsans roll och helhetssynen på en elev?

Ja, det finns elever som behöver hjälp, och som därför stör andra elever i klassrummet. Det har jag själv erfarit många gånger. Men är det elevens fel eller skolsystemets? Jag har lyft det även i tidigare krönikor: Vilket språkbruk ska vi använda om elever som är tvungna att gå i en obligatorisk skola?

Är det ”elever som konsekvent förstör”? ”Stökiga elever”? I min värld är det ”elever som skolan inte lyckas intressera i tillräcklig grad”, eller ”ledarskapet är inte tillräckligt bra”. Jag är av den bestämda uppfattningen att det finns passande skolmiljöer för alla elever, men att alla skolmiljöer inte passar för alla elever.

Hjälpgrupper är säkert bra. Men tänk för jössenamn på hur ni uttrycker er och tänker om eleverna.