Krönika: Ska vi mötas av en reformstorm eller en reformbris?

LÄS ÄVEN: Krönika: Är du ledaren alla vill möta?

Det finns ord som bär mer än sin definition. Reformstorm är ett sådant ord. Det har knappt hunnit etablera sig innan det redan blivit laddat och jag kan inte låta bli att fundera över varför. Är det för att vi intuitivt känner att det kommer bli blodtungt att bära, eller handlar det om något ännu mer grundläggande, nämligen att mycket nu kommer samtidigt i ett uppdrag som redan idag kräver att rektorer navigerar mellan pedagogiskt ledarskap, juridiskt ansvar, arbetsmiljöfrågor, elevhälsa, ekonomi, trygghet och mänskliga relationer?

Jag gillar att få folk att skratta och i ett sådant försök häromdagen ville jag lätta upp stämningen bland kollegorna genom att säga att vi borde kalla det för reformbris istället. Vi skrattade, inte för att frågan kändes särskilt lättsam, utan därför att humor ibland blir skolledarens sätt att skapa ett litet andrum mitt i ett uppdrag där komplexiteten sällan väntar på rätt timing. Skolan har länge varit eftersatt och inte hängt med i samhällsutvecklingen, trots att vi banar väg för framtidens medborgare. Vi är tacksamma över förändringar som utvecklar, utmanar och sätter skolan på kartan men allt på samma gång är lite för tungt att bära. Det blir rena rama stormen.

”Nästan varje reform landar på rektorns bord”

Svensk skola behöver reformer. Det råder det ingen tvekan om. Många av de förändringar som nu diskuteras eller redan är på väg adresserar verkliga utmaningar inom utbildningsväsendet och flera av ambitionerna är i grunden både rimliga och nödvändiga. Men från ett rektorsperspektiv handlar frågan allt mindre om huruvida förändring behövs och allt mer om vad som händer när stora politiska ambitioner sammanfaller och förväntas omsättas av samma ledarskap, i samma verksamheter och under samma tidsperiod.

För nästan varje reform landar till slut på rektorns bord.

Det är rektor som ska förstå nya regelverk, analysera konsekvenserna, organisera verksamheten, skapa struktur för implementering, förankra förändringarna hos personalen, kommunicera med vårdnadshavare och samtidigt säkerställa att skolans kärnuppdrag fortsätter fungera med samma kvalitet som dagen innan reformen presenterades. Mitt i allt detta fortsätter elever att komma till skolan med sina behov, sina rättigheter, sina konflikter, sina drömmar och sitt behov av vuxna som är närvarande, tydliga och hållbara.

”Pratar betydligt mer sällan om tid som resurs”

Det är också här jag menar att en avgörande faktor alltför ofta hamnar i skymundan när samtalet om reformer förs.

Tid.

Vi pratar gärna om ekonomiska resurser, kompetensutveckling och organisatoriska förutsättningar, men betydligt mer sällan om tid som en avgörande ledarskapsresurs. Implementering, förändringsarbete och att leda människor genom osäkerhet, lärande och nya arbetssätt kräver tid. När många omfattande förändringar kulminerar under samma period riskerar tiden att förvandlas från en förutsättning till en stressfaktor och det är just där som även välmenande reformer kan börja kollidera med verklighetens genomförandekapacitet.

Genom åren som rektor har jag lärt mig att det svåraste sällan är förändringen i sig. Skolledare är vana vid förändring. Vi leder i komplexitet varje dag och vet att utveckling är en del av uppdraget. Det svåra uppstår när samtidigheten blir så omfattande att den börjar konkurrera med själva kärnan i ledarskapet, det pedagogiska ledarskap som så ofta lyfts fram som avgörande men samtidigt riskerar att trängas undan när administration, implementering och nya krav kräver sitt utrymme.

”Ledarskapets osynliga arbete”

Jag tänker ofta på ledarskapets osynliga arbete, allt det som inte syns i reformtexter, konsekvensutredningar eller politiska ambitioner. Samtalen som behöver få ta tid. Avvägningarna som saknar enkla svar. Förmågan att skapa riktning utan att människor går sönder på vägen.

Som rektor har jag lärt mig att förändringens värde inte enbart avgörs av innehållet i det som ska genomföras, utan av människors faktiska möjlighet att bära det.

Jag kommer att fortsätta samtala om reformstormen, skolledarskapets komplexitet och det som händer när stora ambitioner möter skolans vardag under Almedalsveckan, därför att frågan ytterst inte handlar om huruvida skolan klarar förändring, utan om vi skapar förutsättningar som gör att förändringen faktiskt har möjlighet att lyckas.

Daria Ramzi, rektor i Hjo kommun