Krönika: Vi måste sätta gränser kring riktig otillbörlig påverkan – inte praliner

LÄS ÄVEN: Krönika: Minst klagomål vinner?

LÄS ÄVEN: Krönika: Vem bestämmer över undervisningen egentligen?

LÄS ÄVEN: Krönika: Simkunnighet – ett absolut krav med relativa förutsättningar

Jag undrar hur många av er som läser detta som, så här strax före skolavslutningen, har suttit på ett rektorsmöte och ägnat fyrtiofem minuter åt frågan om sommarpresenter till fröknarna.

Inte åt hur vi ska hålla ihop de sista dagarna när alla, vuxna som barn, rör sig i den egendomliga blandningen av trötthet, vemod och sockerkick som bara juni kan frambringa.

Utan åt frågan om choklad.

Mer exakt: Om en chokladask från en klass kan vara otillåten påverkan. Om en elev genom strategisk nougat kan påverka ett betyg.

Det låter som satir. Men satiren ligger ofta steget efter skolförvaltningen.

Någon skolchef eller annan chefstitel med rimlig administrativ bärighet har förberett mötet. Exempel från andra kommuner. Så gör man i Västerås. Där har frökens sommarpresent blivit en liten generalrepetition i offentlig etik.

Och visst. Principer är bra.

”Riktig påverkan är inte inlindad i cellofan”

Skolan är inte en privat salong där man tackar myndighetsutövaren med konjak, kuvert och en diskret blinkning. Man kan förstå principen.

Men man kan också fundera över proportionerna.

För samtidigt som vi kan organisera möten, riktlinjer och underlag om chokladaskar, tycks en annan form av påverkan passera genom systemet med betydligt större lätthet. Den är inte inlindad i cellofan. Den kommer inte med ett kort där det står ”tack för allt du gjort”. Den kommer i mejl. I telefonsamtal. I slutna Facebookgrupper.

Den kommer i formuleringar som är tillräckligt allmänt hållna för att slippa ansvar men tillräckligt precisa för att träffa en människa. Den kommer i ”vi är många som undrar”. I ”det här kommer att gå vidare”. I ”jag har hört från flera håll”.

Det är inte alltid hot. Det är inte alltid förtal. Det är inte alltid ens formellt fel. Det är bara tryck.

Och det märkliga är att skolan, som annars kan reglera en apelsin i matsäcken om det krävs, plötsligt blir försiktig. Inte med de anställda. Med dem som utsätter.

Då heter det att saken är komplex. Att skolan måste tåla kritik. Att vårdnadshavare har rätt att uttrycka oro. Att sociala medier lever sitt eget liv. Vi behöver vara professionella. Vi får inte spä på konflikten.

Det är sant. Men det är en sanning som lämnar ganska många människor ensamma med konsekvenserna.

”Chokladasken är tacksam”

För mellan saklig kritik och personangrepp finns en gräns. Mellan vårdnadshavares oro och systematisk press finns en gräns. Mellan att ifrågasätta ett beslut och att göra arbetsmiljön outhärdlig finns en gräns.

Den gränsen är vi sämre på att försvara.

Kanske för att chokladasken är tacksam. Den protesterar inte. Den kräver inte möte med kommunikationsavdelningen. Den har ingen advokatkusin. Den går att förbjuda utan följdmöte.

Det är nästan rörande. I den moderna skolorganisationens särskilda form av självspäkning vänder vi gärna blicken mot det som är enklast att kontrollera och kallar det ansvarstagande. Men när samma lärare ligger vaken efter att ha blivit diskuterad i en tråd där vuxna människor turas om att elda upp varandra, då blir språket mjukare. Spara skärmdumpar. Prata med närmaste chef. Försök att inte ta åt dig.

Försök att inte ta åt dig är för övrigt en av vår tids mest överskattade arbetsmiljöåtgärder. Jag tror inte att lärare sätter fler höga betyg av behag än av obehag.

Jag tror inte att den sista pralinen i asken har större kraft än det tredje arga mejlet samma vecka, det där rektor får veta att ”vi är många som pratar om det här”. Jag tror inte att en blombukett korrumperar mer än antydan om anmälan eller ryktesspridning.

”Demokratiproblem”

Det märkliga är att skolan, som annars är full av styrning, blir så hjälplös just där styrning skulle behövas. Vi kan formulera regler för presenter, mobiltelefoner, elevfrånvaro, klassrumsplaceringar, extra anpassningar, dokumentation, övergångar, raster och fruktstunder. Men inför vuxnas destruktiva beteende blir vi nästan poetiska i vår vanmakt.

Inte för att det saknas underlag. Brå har i flera sammanhang beskrivit otillåten påverkan mot offentligt anställda som ett demokratiproblem. Arbetsmiljöverket behöver inte särskilt mycket poesi för att förstå saken: hot, press och rädsla hör hemma i arbetsmiljöarbetet, inte i personalens privata tålighet. Forskningen talar om upplösta gränser mellan arbete och privatliv. Lärare och rektorer känner igen det utan fotnoter.

I Tove Janssons Sommarboken finns en ö där barnet och farmodern rör sig mellan frihet och gräns. Havet är vackert, men inte ofarligt. Ön är liten, men världen är stor. Det är en berättelse om sommar, men inte om kravlöshet. Någonstans vet alla att friheten bara fungerar därför att det finns kanter.

”Den skolan blir bara fegare”

Skolan behöver sådana kanter.

Inte i form av förbud mot tacksamhet, utan i form av en vuxen insikt om att frihet kräver gränser. Vårdnadshavare får kritisera skolan. De får vara arga, oroliga och besvärliga. Det hör till. Men de får inte förgifta arbetsmiljön. De får inte göra misstänkliggörande till metod. Och elever måste få tacka sin lärare utan att vi omedelbart börjar ana en betygsskandal med rosett.

För en skola där vuxna får bete sig hur som helst mot skolans personal blir till slut inte friare, öppnare eller mer demokratisk. Den blir bara fegare.

När skolavslutningen kommer står lärarna där igen. Med sånger i huvudet, blommor i famnen och ett läsår i kroppen. Någon får en teckning. Någon får ett kort. Någon får choklad.

Det vore till och med klädsamt om vi, för en gångs skull, oroade oss lite mindre för den pralinen och lite mer för allt det andra som skolans personal förväntas svälja.

Anna Lena Oscarson, lokalordförande och skyddsombud i Heby kommun