Krönika: ”Någon” är en märklig huvudperson i svensk skola

LÄS ÄVEN: Vi borde diskutera riktig otillbörlig påverkan – inte pralinaskar

LÄS ÄVEN: Vem bestämmer över undervisningen egentligen?

LÄS ÄVEN: Vems ansvar väger tyngst när eleven inte kommer till skolan?

På vissa håll slutar sommaren när cikadorna tystnar. I skolan slutar den när någon säger att nu måste vi få ordning på ordningen. Augusti är skolans januari. Varje höst ska skolan bli bättre. Valår ska den bli det fort. Varje valrörelse tycks dessutom börja med att ingen har läst skollagen sedan förra valet.

I år handlar det om mobilfri skoldag och skärpta ordningsregler. Det låter som om konsekvensen gör comeback. Det gör den inte.

Sedan 2011 har skollagens femte kapitel gett skolan möjlighet att visa ut elever ur undervisningslokalen, besluta om kvarsittning, ge skriftliga varningar, omplacera elever tillfälligt och i vissa fall stänga av dem.

Konsekvensen har alltså suttit i femte kapitlet i femton år och väntat på att bli läst.

Men den har också väntat på Någon.

”Adam försvinner inte ur skolans ansvar”

Någon ska ha uppsikt över eleven som får kvarsittning. Någon ska ta emot eleven som visas ut ur klassrummet. Någon ska ringa hem, göra utredningen, dokumentera, följa upp och förklara varför det som just hände faktiskt fick en konsekvens.

Någon är en märklig huvudperson i svensk skola. Någon finns överallt i styrkedjan men förvånansvärt sällan på schemat. Kanske var det inte konsekvensen skolan väntade på. Kanske var det på Någon.

Före sommaren såg lagen, förenklat, ut så här: Om Adam kastade en penna i huvudet på Eva skulle läraren först uppmana honom att sluta. Först om han fortsatte kunde han skickas ut ur klassrummet.

Från och med i höst kan Adam skickas ut direkt. Det låter som en rejäl skärpning.

Och ibland är det förstås precis vad som behövs. Eva har trots allt ett huvud även efter att riksdagen har klubbat sitt beslut. Men Adam försvinner inte ur skolans ansvar för att klassrumsdörren stängs.

Tillsynsansvaret följer med ut.

”Lätt att efterlysa tydliga vuxna”

Någon ska ta emot honom. Någon ska veta var han är. Någon ska kunna lämna det som stod i kalendern och i stället bli den praktiska delen av svensk ordningspolitik.

Och mig veterligen har det ännu inte inrättats något statsbidrag för vuxen i korridoren när konsekvensplanen aktiveras.

Detsamma gäller kvarsittning. Skollagen ger möjlighet att låta en elev stanna kvar under uppsikt i upp till en timme efter skoldagens undervisning eller komma en timme före. Orden ”under uppsikt” är viktiga. De betyder att Någon ska vara där också.

Det här är den mindre högtidliga sidan av skolpolitiken. Det är lätt att efterlysa tydliga vuxna. Svårare att lägga in dem klockan 15.20 på en tisdag.

Politiker vill ha en skola där lärare vågar ingripa och regler får konsekvenser. Det vill lärare också. Vårdnadshavare vill rimligen att deras barn ska kunna gå till skolan utan att få en penna kastad i huvudet. Rektorer brukar inte heller ha något principiellt emot arbetsro.

”Här börjar den verkliga konsekvensplanen”

Så långt råder närmast rörande enighet. Det intressanta börjar när läraren faktiskt gör det alla nyss efterfrågade.

Hon tar mobilen. Visar ut eleven. Beslutar om kvarsittning. Gör den professionella bedömningen där och då, utan pausknapp och utan möjlighet att först sammankalla en referensgrupp. Sedan plingar inkorgen.

Var åtgärden proportionerlig? Var den nödvändig? Varför gjorde läraren så med just den eleven? Har elevens upplevelse beaktats? Kunde situationen ha lösts på något annat sätt? Det är rimliga frågor.

Det är också frågor som är betydligt lättare att formulera efteråt, i ett tyst rum, än mitt i ett klassrum med tjugofem barn och en penna i luften.

Och här tror jag att den verkliga konsekvensplanen börjar. Inte elevens. Organisationens.

För om läraren förväntas använda sitt professionella omdöme måste organisationen tåla att professionellt omdöme faktiskt används.

”Ändå tycks mandadet bli tunnare”

Det betyder inte att lärare alltid gör rätt. Självklart ska beslut kunna ifrågasättas. Barn har rättigheter. Lagen kräver proportionalitet och hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Två elever som gör samma sak kan därför ibland behöva mötas på olika sätt.

Men en skola där varje ingripande omedelbart behandlas som ett möjligt felbeslut kommer snart att få exakt det den tränar fram: vuxna som tvekar.

Det är en ganska mänsklig konsekvens.

Ett mejl kommer till rektor. Ett annat går förbi rektor till nästa chefsled. Någon vill ha en redogörelse. Någon vill säkerställa rutinen. Någon vill veta om alla perspektiv är belysta.

Svensk skola lider för övrigt inte av akut brist på chefer. Läraren ska leda eleverna. Rektorn ska leda skolan. Rektorn leds av en skolchef, som i sin tur leds vidare uppåt.

Ändå tycks mandatet ibland bli tunnare ju fler som ansvarar för att säkerställa det.

”Någon måste finnas även efter konsekvensen”

Det är därför den politiska diskussionen om ordning riskerar att missa något väsentligt. Man kan skärpa lagtext, formulera konsekvensplaner och publicera vägledningar.

Men till slut står en vuxen ensam i ett rum med barn och måste avgöra vad som ska hända nu. Och efteråt måste andra vuxna avgöra om de tänker stå kvar.

Som rektor vet jag åtminstone vad min del är. Om jag vill att en lärare ska använda sitt professionella omdöme när hon står ensam med tjugofem tioåringar kan mitt eget omdöme inte upphöra när inkorgen plingar.

För konsekvenser kräver inte bara regler. De kräver Någon. Och Någon måste finnas även efteråt.

Anna Lena Oscarson, lokalordförande och skyddsombud i Heby kommun