Krönika: Askungen får aldrig sin klänning klar

LÄS ÄVEN: Rektorns dikt: ”Ge oss tid att leda och mandat att besluta”

LÄS ÄVEN: Krönika: ”Någon” är en märklig person i svensk skola

“Det här behöver vi också få på plats.”

Det är en av skolorganisationens vanligaste meningar.

Ett nytt system.
En ny rutin.
En ny mall.
En ny uppföljning.
En ny struktur för att säkerställa att den förra strukturen används på rätt sätt.

Det märkliga är inte att allt detta är orimligt. Det märkliga är att så mycket av det är rimligt. Kan det vara så att skolans problem ibland inte är de dåliga idéerna, utan mängden goda idéer som aldrig behöver stå till svars för varandra?

Scenbyte: Askungen kommer in.

”Vem vill invända mot något som låter bra?”

Hon vill sy en klänning till festen på lördag. Hon behöver inte vara först på plats. Men senast före midnatt vore ändå trevligt.

Problemet är bara att Askungen nästan alltid jobbar över. Hon dröjer sig kvar, tar med sig resten hem och äter middag samtidigt som hon arbetar vidare. Det är nämligen så många saker som också behöver få plats.

Hon kanske inte själv tycker det. Men det gör andra, människor vars uppdrag är att få kommunens skolor att bli bättre. Askungen arbetar inte med skolan på det sättet.

Hon arbetar i den.

Och varje ny uppgift går att försvara. Det är det lömska. Vem vill invända mot något som låter bra? Vill Askungen inte att mössen ska lära sig läsa? Tycker hon inte att småfåglarna har rätt till en anpassad miljö? Saknar hon förståelse för behovet av gemensamma rutiner kring pumpor, prinsar, lågaffektivt bemötande och skor som tappas efter kontorstid?

Självklart inte.

”Sällan någon som försvarar helheten”

Det finns också ett starkt argument för varje ny struktur. Skolan ska vara likvärdig. Elever ska inte vara beroende av tur. Huvudmannen behöver veta att arbetet håller ihop. Offentlig verksamhet ska tåla granskning, inte styras av magkänsla, tradition eller fromma förhoppningar.

Allt detta är sant. Men det är inte hela sanningen.

För medan varje ny uppgift försvaras med sitt eget goda syfte, är det sällan någon som försvarar helheten. Alltså får Askungen försöka vara allt på en gång. Lite lågmäld muspedagog nere vid golvlisten, lite flexibel småfågelkoordinator i luften. Allt i likvärdighetens tjänst.

Allt är rimligt. Var för sig. Problemet är summan.

Så är det också i skolan. Rektors arbete består inte bara av stora beslut, utvecklingsplaner och högtidliga formuleringar. Det består av att hålla ihop en verksamhet som måste fungera både idag och nästa vecka. Att känna sina lärare så väl att man också känner igen deras undervisning. Att se till att elevhälsan arbetar åt samma håll som lärarna. Att bemanningen håller, arbetsmiljön inte spricker och vårdnadshavare får svar innan frågan hunnit bli ett ärende.

”Skolan får mer stöd, men inte alltid mer tid”

Men först ska det här också på plats.

Här uppstår en märklig logik. Skolan får mer stöd, men inte alltid mer tid. Och stöd som kräver mer arbete av den som skulle avlastas är inte stöd. Det är en ny arbetsuppgift i bekvämare kläder.

Rektorer sägs behöva stöd. Det låter modernt, strategiskt och mycket professionellt. Nästan så professionellt att man glömmer att fråga vad stödet faktiskt består i.

För den som arbetar i skolan märks stödet sällan som fler timmar nära verksamheten. Ofta märks det som projektstarter, processkartor, nätverksträffar, presentationer, implementeringsplaner och olika former av samordning kring det som sedan ska göras av någon annan.

Den som inte själv står i skolans vardag riskerar lätt att överskatta organisationens förmåga att ta emot ännu ett initiativ. Särskilt om det egna arbetet består i att formulera det, inte att bära det.

Det är lite som att ge Askungen ännu en symaskin, men samtidigt be henne dammsuga slottet.

”Klänningar sys inte av ambition”

Ändå vore motsatsen inte bättre. Ingen klok skola blir stark av att varje rektor gör på sitt sätt, varje lärare uppfinner sin egen rutin och varje uppföljning betraktas som ett övergrepp mot själen. Strukturer behövs. Gemensamma arbetssätt behövs. Ibland är en mall skillnaden mellan rättssäkerhet och välvillig improvisationsteater.

Men strukturer behöver också betala hyra i kalendern. 

Det gör de sällan. För i slutet av varje beslutskedja finns inte ett system som kan expandera i takt med kraven. Där finns människor. Där finns tiden.

Och klänningar sys inte av ambition. De sys av tid.

”Det svåra är att fatta beslut om mindre”

Rektor leder inte skolan på håll. Rektorsuppdraget är inte tänkt som en filial till varje ny idé som låter klok i ett konferensrum.

Det är ett eget ansvar, nära verksamheten, nära undervisningen, nära där det faktiskt händer: utbildning och, i bästa fall, bildning.

Därför behöver frågan ställas oftare än den görs: Vad ska bort?

Inte bara vad som ska införas, stärkas, följas upp, kvalitetssäkras och implementeras. Utan vad som faktiskt ska lämna kalendern, mötesordningen, dokumentmappen och rektors huvud.

För varje organisation kan fatta beslut om mer. Det kräver bara en punkt på dagordningen. Det svåra är att fatta beslut om mindre.

Men framför allt behöver arbetstiden någon som försvarar den. Annars står Askungen där till slut med nål, tråd och goda intentioner.

Och klänningen blir inte klar.

Anna Lena Oscarson, lokalordförande och skyddsombud i Heby kommun