Rektor Niclas: Var ska vi rektorer dra gränsen för vårt engagemang?

Berättat för: Lenita Jällhage 

LÄS ÄVEN: Expertens svar: ”Rektorn löper risk att dräneras känslomässigt”

”Jag har en elev på skolan, Mohammed, som har varit utsatt för kränkningar och mobbning under flera år. Vi har startat flera kränkningsutredningar, arbetat med elevhälsoteamet, fört samtal med de inblandade och har trott att vi kommit åt problemen. Tyvärr har kränkningarna bara avtagit under en period för att sedan blossa upp igen. Mohammed berättar aldrig själv för någon vuxen på skolan att han blir utsatt. Vi försöker hålla uppsikt och ibland har det kommit andra elever och berättat vad han har blivit utsatt för.

Vi vet att han regelbundet utsatts för gliringar och kränkande kommentarer eller handlingar från andra elever främst i klassen men även yngre elever har gett sig på Mohammed. Andra elever får honom att göra 'tokiga saker' som underhållning och så skrattar de åt honom.”

”Mamman är förtvivlad och undrar vad allt innebär”

”Mohammed har svårt att hänga med i undervisningen och har utretts för intellektuell funktionsnedsättning. Han bedömdes ligga precis på gränsen för att studera enligt den anpassade grundskolans läroplan men fick ingen if-diagnos. Däremot har han en utredd språkstörning.

För ett tag sedan hade klassen idrott utomhus. Det var sista lektionen på dagen och Mohammeds mamma Amina kom för att möta honom på skolgården. Hon ringer honom och när hon hör i telefonen hur stressad och rädd han är så blir hon uppjagad och rädd. Och när hon närmar sig så ser hon hur andra killar i klassen är elaka mot hennes son. Då tappar hon det och springer fram och säger till en av eleverna: 'Om du inte slutar att vara elak mot min son så ska jag döda dig.'

Händelsen resulterar i att mamman blir polisanmäld av föräldern till en av de elever som utsätter hennes son för kränkningar. Mamman är ensamstående med flera barn. Hon är förtvivlad och undrar vad allt detta innebär.”

”Vad landar på oss?”

”Hon säger att hon tänker att hon borde ha polisanmält alla gånger hennes son blivit utsatt för kränkningar av den här pojken.

Jag förklarar att jag som rektor också hade varit tvungen att polisanmäla henne om jag hade hört hotet som hon uttalade mot pojken. Hotet går inte att förringa. Samtidigt förstår jag hennes oro och frustration. Hennes son har en kamrat i klassen som jag hoppas vågar berätta för polisen vad som föranledde hotet från mamman.

Mamman har stort förtroende för oss i skolledningen. Hon messar mig ofta med mängder av frågor kring händelsen och efter att polisen har förhört henne. Kommer hon våga anlita advokat eller kommer hon behöva betala allt om det blir rättegång och hon förlorar? Borde inte fler ställas till svars? 

Jag försöker förklara det svenska rättssystemet efter bästa förmåga men har också gett henne telefonnummer till en föräldra­stödjare. När det gäller det kompensatoriska uppdraget så är det frågan hur långt vi som skola kan gå. Vad landar på oss? Vi ska hålla på med utbildning men mycket av detta är vår vardag också. Det är ofta ett dilemma som rektor var man ska dra gränsen för sitt engagemang.”

Rektor Niclas, eleven Mohammed och mamman Amina heter egentligen något annat.