Krönika: Vi är ibland så rädda att utsätta barn för motstånd

LÄS ÄVEN: Krönika: Askungen får aldrig sin klänning klar 

LÄS ÄVEN: Krönika: ”Någon” är en märklig huvudperson i svensk skola

LÄS ÄVEN: Krönika: Minst klagomål vinner?

Det var en gång ett barn som skulle lära sig simma. Det luktade klor. Visselpipan skar genom simhallen och vattnet var fullt av andra barn. Barnet stod på kanten och ville inte gå i.

Det kan man förstå. Vatten i ansiktet är obehagligt om man inte är van. Det låter mycket i en simhall. Botten försvinner, kroppen beter sig annorlunda och någon vuxen säger käckt att man bara ska slappna av.

Kloka vuxna börjar förstås inte med att kasta barnet i den djupa bassängen. Man kan hålla i handen. Börja på trappsteget. Välja en lugnare tid. Använda simglasögon. Träna kortare stunder.

Men någonstans finns också en annan lösning. Barnet kan slippa bassängen.

Det är en ovanligt effektiv anpassning. Ingen blir blöt. Ingen blir rädd. Ingen behöver avbryta något. Det enda som inte blir gjort är simträningen.

”Svårt – ett märkligt argument för att slippa träna”

När vi i början av terminen berättade att skolans regler gäller alla elever slog det mig hur mycket som ryms i en så banal mening. Alla elever.

Nästan ingen vill ha en skola där reglerna avgörs av föräldrarnas förhandlingsförmåga. Om rätt efternamn, rätt adress eller förmågan att skriva särskilt övertygande mejl gav frikort från sådant andra måste göra skulle vi kalla det privilegier.

Men gräddfilen blir märkligt mycket svårare att upptäcka när den motiveras med att barnet har svårt för det som pågår i den vanliga filen. Då kallas den ofta omtanke. Och ibland är den det.

Barn har olika förutsättningar. Vissa har betydligt svårare än andra att hejda en impuls, vänta på sin tur, byta aktivitet, stå ut med ett nej eller hålla ihop när något inte blir som de tänkt. Det är verkligt. Det kan kräva mer stöd, tydligare vuxna, fler förberedelser och många fler försök.

Men svårt är ett märkligt argument för att slippa träna.

Oftast är det vi vuxna som slipper

Att börja skrika när världen inte gör som man vill fungerar ganska dåligt som strategi, oavsett om man är åtta, arton eller fyrtioåtta. Detsamma gäller att ta andras saker, lämna en plats så fort man blir frustrerad eller utgå från att ett nej egentligen betyder förhandlingsläge.

Vissa barn behöver träna mycket mer på sådant än andra. Det är inte ett skäl att träna mindre.

Vi har blivit ganska bra på att fråga vad barnet behöver för att klara situationen. Vi är sämre på att fråga vad barnet behöver träna på för att klara nästa.

Det senare kräver mer av oss vuxna. För träning är besvärlig. Den innehåller motstånd, upprepning och den för skolorganisationer alltid lika störande ingrediensen tid. Det är betydligt enklare att konstatera att Kalle inte klarar samlingen och låta Kalle slippa samlingen än att under en termin hjälpa honom att klara tre minuter, sedan fem och kanske till slut tjugo.

”Han kommer aldrig att kunna” är dessutom en ovanligt praktisk prognos. Den befriar omgivningen omedelbart.

Jag blir allt mer misstänksam mot den formuleringen. För när vi säger att ett barn aldrig kommer att klara det ena eller andra är det ofta vi som slipper.

Inte barnet. Barnet blir vuxet. Och vuxenlivet är förvånansvärt dåligt på pedagogisk återkoppling.

De vuxna barnen slipper inte konsekvenserna

Jag träffar ganska ofta vuxna som verkar ha sluppit en del bassängträning. De klarar kritik dåligt, väntan ännu sämre och betraktar ibland ett vanligt nej som upptakten till en förhandling som övriga deltagare inte visste att de medverkade i.

Det är, för att använda en strikt vetenskaplig term, inga sköna typer. De får dessutom sällan någon handlingsplan. I stället blir det höjda ögonbryn, uteblivna inbjudningar och noll återkoppling på varför de inte längre får de roliga uppdragen.

De vuxna barnen slipper alltså inte konsekvenserna. De slipper framför allt förklaringen.

Världen är dessutom full av verksamheter som saknar elevhälsoteam. Fartkameror. Parkeringsautomater. Boardinggates. Tvättstugor. De gör påfallande få individuella anpassningar efter dagsform.

I filmen ”NYAD” spelar Annette Bening långdistanssimmerskan Diana Nyad, som vid sextio års ålder återupptar drömmen om att simma från Kuba till Florida. Jodie Foster spelar hennes vän och coach. På väggen finns en gammal motivationsdevis: ”A diamond is a lump of coal that stuck with it.”

En diamant är en kolbit som kämpade på.

Vi är ibland så rädda att utsätta barn för motstånd

Det är förstås så amerikanskt att man nästan vill beställa en keps till. Och varje barn ska inte simma från Kuba till Florida. Men något i tanken är värt att behålla.

Vi är ibland så rädda för att utsätta barn för motstånd att vi glömmer att motstånd också är det material träning består av. Att hjälpa ett barn är inte alltid att ta bort det svåra. Ibland är det att stanna kvar bredvid medan barnet gör något svårt fler gånger än andra behöver.

Det gäller också regler. En regel som gäller alla behöver inte betyda att alla får exakt samma stöd för att klara den. Ett barn kan behöva påminnelsen en gång. Ett annat hundra. Men målet kan fortfarande vara att kunna följa regeln.

Annars riskerar vi att kalla själva frånvaron av träning för anpassning. Gräddfilen runt bassängen har en uppenbar fördel.

Man slipper bli blöt.

Den har en nackdel också.

Man lär sig inte simma.

Anna Lena Oscarson, lokalordförande och skyddsombud i Heby kommun