Dilemmat: ”Jag fick nog av rektorskollegans respektlöshet”

Berättat för: Lenita Jällhage

LÄS ÄVEN: Expertens svar: ”Viktigt att stå fast vid sakfrågan”

När jag började som rektor på gymnasieskolan hade mina tre kollegor, Mikael, Ville och Nina, arbetat där under många år. Jag var själv en erfaren rektor som kom till skolan med lite nytt driv och engagemang vilket jag upplevde uppskattades – åtminstone till en början. Vi rektorer hade ansvar för 4–6 program och ett 30-tal lärare vardera. Men det blev snabbt uppenbart att jag och min rektorskollega Nina bar verksamheten.

Vi stod för planering, målbild och riktning medan våra manliga kollegor kom och gick lite som det passade dem. De tog långa luncher, åkte och handlade privat på arbetstid och gick hem tidigt på eftermiddagarna. Lärarna på skolan skämtade med varandra om hur våra olika möten som APT och ämneslagsträffar kunde ta två timmar medan männen drog igenom mötena med sina lärare på en kvart – även i de fall då vi hade gjort gemen­samma program.

”Det var inte hållbart”

Våra möten innehöll inte bara akuta frågor utan även pedagogiska frågor för att leda och förbättra verksamheten framåt. Det kunde handla om gemensamma pedagogiska övningar, samtal om elevernas utveckling, diskussioner om kunskapskrav, pedagogiska verktyg eller hur vi kunde arbeta på ett bra sätt tillsammans.

Mikael och Ville menade att de gick igenom det nödvändigaste och att lärarna uppskattade att sluta tidigt.

Jag kände att det inte var hållbart att vi drev en skola gemensamt där vi hade olika ambitioner och såg helt olika på vårt uppdrag. Vi var ju trots allt en och samma gymnasieskola på pappret. Mitt och Ninas mål var att eleverna skulle nå en högre måluppfyllelse och kunskapsnivå. Jag var inte där bara för att lyfta en lön. Nina och jag bet ihop och kämpade på under över två års tid men till slut utlöstes mina proppar. Efter all obalans i ansvaret hade det byggts upp en irritation.

”Han blev upprörd och skällde ut mig”

Det skedde under ett rektorsmöte där vi satt och försökte planera vår verksamhet på skolan. Mötena blev ofta avbrutna av Mikaels mobil. Han gick ifrån och sa att han var tvungen att ta samtalet. Det var ofta hans fru. När han återvände fick vi rekapitulera vad han hade missat.

När Mikael reste sig för tredje gången för att svara i sin mobil fick jag nog. Jag sa att det var respektlöst mot oss alla att han inte stängde av ljudet på sin mobil när vi hade avsatt tid för möte för att utveckla skolverksamheten. Han blev upprörd och skällde ut mig. Mest arg var han för att jag hade kritiserat honom inför rektorskollegorna och inte enskilt.

Självklart skulle jag ha tagit det själv med honom men jag och Nina hade burit på vår frustration över obalansen i ansvaret så länge att det till slut bara vällde ut. Och kritiken var rotad i det gemensamma ansvaret. Självklart är vi olika som personer och kan ha olika sätt att leda men jag ansåg att vi rektorer trots allt behövde ha en gemensam målbild och tankar kring resultat för att verksamheten skulle fungera.

”Ledde inte till någon förändring”

Nina och jag ville dela mer på ansvaret mellan oss rektorer och då behövde vi sätta oss ned och prata om våra roller, ledar­ansvar och uppdrag samt hur vi fungerade i samverkan. Mikael ville inte alls ändra på sitt sätt att arbeta och han fick stöd från sin manliga kollega. Men efteråt höll Ville med oss om att det behövde ske en förändring. Efter att jag hade ställt min kollega mot väggen tog jag det vidare till gymnasie­chefen.

Det ledde inte till någon förändring och jag fick ingen återkoppling. De kände varandra privat och spelade golf men jag hade ändå hoppats på att min chef skulle agera. Kollegans beteenden eskalerade. Han var sur på mig. För att kunna fortsätta arbeta ihop lade vi efter ett tag locket på i stället för att rensa luften. Jag insåg att han inte skulle ändra sig.

När jag blev erbjuden ett annat chefsjobb efter ett halvår tackade jag ja och lämnade gymnasiet. Min kvinnliga kollega slutade kort därefter.

Detta dilemma publicerades i Skolledaren nr 2 2026. Siv, Mikael, Ville och Nina heter egentligen något annat.