Krönika: Problemet är när klyftor skapas mellan lärare och skolledning

Det är spännande att läsa kommentarerna kring min krönika om ledarskapet som avgörande för ordning och reda i klassrummet. Jag har i flera krönikor hävdat att vi inte kan skylla på eleverna för alla brister i skolan. Det är som att peka ut patienter inom sjukvården som skyldiga till att man inte lyckas bota alla. Kanske haltar liknelsen en aning, eftersom en del patienter själva orsakat sina skador eller sjukdomar. Skillnaden är att skolan är obligatorisk, det är inte sjukvården.

Reaktionerna på min krönika om ledarskapet visar på (ytterligare en) en klyfta i svensk förskola och skola på vissa håll, den mellan lärare och skolledning. En kommentar pekar på att det borde vara obligatoriskt att undervisa själv om man ska få uttala sig i frågan kring ledarskapet i klassrummet. Ja, det är rimligt, anser jag, att en skolledare måste veta hur det förhåller sig i klassrummet. Att skolledare har erfarenhet av att undervisa är viktigt för att kunna förstå sina medarbetares situation.

De konstruktiva kritikerna kan man lära mest av

Jag menar inte heller att det är lärarnas fel, som någon tolkat det som. Det kommentarerna pekar på, och som är det stora problemet, är att det på många håll skapats klyftor mellan lärare och skolledare. I första hand är det ett systemfel, jag återkommer till det. Det är bara 2,5 % av de som reagerat på krönikan som ogillat budskapet, men jag har lärt mig genom åren att det är de konstruktiva kritikerna man kan lära sig mest av. Tuggummimagnaten Wrigley sa en gång att om två personer i verksamheten tycker likadant är en av dem överflödig. Det är väl en överdrift, men vi utvecklas genom att skava lite lagom mot och med varandra. (Läs Tranströmers Preludier II.)

I vissa kommentarer rekommenderas att skolledare besöker klassrum, det är alldeles utmärkt. Jag har själv gjort hundratals klassrumsbesök. Det är alltid givande. Mest givande är reflektionen efteråt med läraren. Den dialogen måste vara i ett lärande syfte, inte att bedöma inför lönesättning.

Måste arbeta tillsammans

Rektorsrollen måste på allvar bli annorlunda, så att rektor får utrymme att vara pedagogisk ledare. Åren efter pandemin hann jag knappt göra några klassrumsbesök alls, administration och annat än det pedagogiska skulle prioriteras. Det gjorde också att antalet pedagogiska samtal jag hade med lärare, till min stora sorg, minskade.

Med god dialog lärare och skolledning emellan kan man som skolledning snabbt sätta in insatser som behövs. Att som lärare inte flagga för att man har behov av stöd i sitt klassrum vet jag förekom förr, när jag själv var lärare. Många vågade inte erkänna att de hade problem med en viss klass. Man gick in i klassrummet, låste dörren, och det som hände där stannade där.

Därför är en god och professionell relation mellan lärare och skolledning avgörande. Jag ska som lärare kunna gå till min chef och säga att jag behöver stöd utan att oroa mig för att min lön påverkas. Det är väl till och med så att en lärare som vill göra sin undervisning bättre bör ha en bättre löneutveckling än den som tiger och lider i det tysta.

Skolledning och lärare måste alltså arbeta tillsammans. Inte skuldbelägga, inte skylla ifrån sig. Prata om hur det är i klassrummet, läsa forskning kring ledarskap, relationer och lärande tillsammans och diskutera det ni läst. ”Together we stand, divided we fall” ... som Canned Heat sjöng.