Krönika: Det är ledarskapet som avgör i klassrummet

Vi har sett det ett antal gånger. Ledarskapet som krackelerar eller byts ut av olika anledningar. Det kan handla om idrottslag som plötsligt tappar ledargestalten på planen genom en skada. Det kan vara ett land som får en ledare som antingen försöker vara ett föredöme, som Magyar i Ungern, eller en mobbare som Trump i USA. Det sätter dagordningen för laget eller nationen.

Plötsligt börjar laget förlora trots att i princip alla andra spelare finns kvar i laget. Eller att en nation över en natt tappar allt anseende man haft, eller att omvärlden får nytt hopp. Mindre dramatiskt är det så klart i klassrummet, men ack så viktigt.

Jag hade under våren privilegiet att besöka ett dussin årskurs 4-klassrum. En dag i varje klass, i allt från det som måste betraktas som välbärgade samhällen till strukturellt missgynnade områden. Såg jag några skillnader mellan barnens uppväxtförhållanden? Vilken utbildningsnivå deras föräldrar har? Hur länge de varit i Sverige? Nej, inte särskilt många skillnader, faktiskt.

”Läraren var den tydligaste ledaren”

Skillnaden jag såg i klassrummen handlade om ledarskapet. Lärarens sätt att leda arbetet. Eller inte leda det. Som någon uttryckt det: Om du som lärare inte är ledaren i klassrummet är det någon annan som är det. En eller flera elever kan ta över.

För att ta ett par ytterligheter. I ett klassrum låg en elev över bänken och pratade högljutt med en kompis som satt i det diametralt motsatta hörnet av klassrummet. Detta trots att det var en provsituation och att läraren sagt till att alla skulle vara tysta. De andra eleverna var uppenbarligen vana vid att det var så här det fungerade, och försökte koppla bort det störande pratet från klasskamraterna. Det gick nog så där. Skolan ligger i ett område med övre medelklassfamiljer.

Den andra ytterligheten är i princip alla de andra klasserna jag besökte. Den lärare som var den tydligaste ledaren stod längst fram med överblick över hela klassrummet. När hon talade lyssnade eleverna. När elever talade lyssnade hon. Hennes klart uttalade budskap, som jag förstod var genomgående för hennes ledarskap, var att alla i klassen ska respektera varandra. ”Här i klassen respekterar vi när andra pratar, och är tysta och lyssnar.” Det gällde alla, inte bara eleverna.

”Handlar om att vara konsekvent”

Lyssnade eleverna? Ja, det kan du ge dig på! Och jag är övertygad om att eleverna i den klassen lär sig mycket mer än eleverna i en klass där ordningen hela tiden störs för att läraren inte är ledaren i klassrummet.

Det handlar inte minst om att vara konsekvent. Jag minns en kollega i vars klassrum eleverna pratade rakt ut i luften. Hen bad mig om råd (jag hade också klassen) och mitt tips var att bara ge ordet till elever som räckte upp handen. Det rådet följde läraren i ungefär fem minuter, sedan började hen gladeligen ha en dialog med elever som pratade utan att räcka upp handen. Tillbaka till ruta noll, alltså.

Det pratas och skrivs mycket om ordning och reda i klassrummen just nu, och jag vet själv av egen erfarenhet hur svårt det kan vara. Men det är inte omöjligt. Att kasta ut elever som inte sköter sig är ett underbetyg åt lärare, inte åt elever. Men som vanligt är det eleverna som skuldbeläggs.

För övrigt anser jag att det inte finns några som helst ursäkter för att införa No Excuses i svensk skola.

Torbjörn Hanö, författare till boken ”Leda med tillit” och tidigare rektor.