Ann-Charlotte Gavelin Rydman: Skolan kan inte börja om efter varje val

Nästan var tredje svensk 15-åring når inte upp till grundläggande nivå i läsförståelse. I matematik gäller det drygt var tredje. Sverige har aldrig tidigare haft så svaga resultat i dessa delar av Pisa.

Det är allvarligt. Men innan nya reformer lanseras måste vi förstå vad resultaten faktiskt säger – och vad de inte säger.

Pisa ger ingen enkel förklaring till nedgången. Resultaten har försämrats i läsförståelse och matematik i en majoritet av OECD-länderna. Även våra nordiska grannländer har backat. I Sverige syns försämringen bland elever med såväl mer som mindre gynnsam socioekonomisk bakgrund.

Det talar emot jakten på en enda syndabock.

”Skolan kan inte på egen hand reparera samhället”

Under valrörelsen fylldes skoldebatten av förslag om bland annat skärmförbud, fler lästimmar och nya regler. Enskilda åtgärder kan vara motiverade, men inget enskilt förslag förklarar nedgången eller kommer på egen hand att vända den.

Elevers lärande formas av undervisningen, men också av deras uppväxtvillkor, språket omkring dem och möjligheten att läsa, tänka och arbeta ostört. Vi begär att barn ska koncentrera sig och ta sig igenom längre texter samtidigt som stora delar av samhället är byggt för att fånga och splittra deras uppmärksamhet.

Den motsättningen kan inte skolan ensam lösa.

Skolan har ett långtgående kompensatoriskt uppdrag. Men den kan inte på egen hand reparera en samhällsutveckling som hela samhället har varit med och skapat. Pisaresultaten är därför inte bara en skolfråga. De handlar också om vilket samhälle vi bygger runt våra barn.

”Sannolikt väntar nya reformer”

Efter valet väntar sannolikt nya reformer. Men skolpolitikens problem har knappast varit brist på politiska initiativ. Problemet är att nya beslut alltför ofta fattas innan tidigare förändringar har hunnit genomföras och utvärderas.

På en presskonferens är en reform ett besked. På rektorsexpeditionen blir den ett schema, en budget, en rekrytering och ett ansvar som inte går att skjuta på. Samtidigt ska undervisningen fungera varje dag och varje elev få det stöd som skollagen kräver.

När reform följer på reform får skolans eget kvalitetsarbete stå tillbaka för ännu en omställning. Rektorer och lärare tvingas genomföra det senaste politiska beskedet i stället för att uthålligt utveckla undervisningen.

”Ingen regering äger ett barns skolgång”

Det finns exempel på ett annat förhållningssätt. Våren 2026 nådde eleverna i Malmö stads kommunala grundskolor de högsta betygsresultaten hittills under 2000-talet. Gymnasiebehörigheten ökade för andra året i rad och uppgick till 84 procent.

Ett enskilt års resultat kan inte visa vad förbättringen beror på. Men Malmö har sedan läsåret 2017–2018 bedrivit ett långsiktigt utvecklingsarbete som utgår från forskning om framgångsrika skolsystem. Arbetet bygger på en gemensam riktning, systematisk uppföljning och kontinuerlig samverkan med forskare.

Poängen är inte att Malmö har hittat en modell som alla andra ska kopiera. Poängen är uthålligheten: att följa resultaten, lära av dem och hålla fast vid utvecklingsarbetet över tid.

Det är just den uthålligheten som den nationella skolpolitiken saknar.

Ingen regering äger ett barns skolgång. Ett barn kan börja skolan under en regering och lämna den under en helt annan. Ändå behandlas skolan som om den kunde börja om efter varje val.

”Behöver en långsiktig överenskommelse”

Pensionssystemet vilar på en bred politisk överenskommelse därför att partierna har förstått att vissa frågor är för långsiktiga och viktiga för att göras om vart fjärde år. Skolan är en sådan fråga.

Det betyder inte att alla partier måste tycka likadant om allt. Men Sverige behöver en stabil grund för skolans ansvar, finansiering, likvärdighet och kompetensförsörjning. Reformer måste vara finansierade, möjliga att genomföra och grundade i forskning och professionell erfarenhet. De måste också få tid att verka och utvärderas.

Partierna har nu berättat vad de var för sig vill göra med skolan. Det som återstår är den viktigare frågan: Vad är de beredda att komma överens om?

Barn och elever har bara en skolgång. Nu behöver riksdagens partier lägga prestigen åt sidan och skapa en långsiktig överenskommelse som håller även när regeringen skiftar.