Ledare: Regeringens väg riskerar att sätta oss i rejält svåra situationer

Denna ledare publicerades i Skolledaren nr 3 2026. 

Jag hör inte sällan debattörer säga att de blir förvånade över att det ser likadant ut i skolan som när de själva gick där som barn. Och menar oftast att vi som arbetar i skolan är obenägna till förändring och i behov av att ruskas om lite. De som vet så lite borde vara mer försiktiga med att uttala sig. Att skolan som byggnad ser likadan, eller lite slitnare, ut rår knappast personalen för. Att vi fortfarande arbetar med grupper som utgångspunkt är också, men inte bara, en resursfråga.

Men finns det någon annan politiskt styrd verksamhet som varit utsatt för så många reformer på så kort tid som skolan? Nu är det full fart igen. Många av de reformer som politiker stått relativt enade bakom rullas tillbaka.

Exempelvis förväntningarna på lärarna att kunna individualisera och anpassa undervisningen till olika elevers behov, att elever med skilda förutsättningar kan lära tillsammans i samma klassrum och att elevers och vårdnadshavares inflytande över verksamheten i grunden är en positiv kraft. Det är ideologiska skiften som kräver stora förändringar av skolors strukturer och kulturer, men som kanske inte syns för en utomstående besökare. Men vi som arbetar i verksamheten, vi vet.

”Jag blir frustrerad”

Det finns förvisso förbättringspotential i många verksamheter. Och en hel del av de förändringar som föreslås kan säkert komma att fungera bra. Men jag blir frustrerad över att politiker på riksnivå fortsätter att försöka förändra utbildningen genom att införa nya regler för den lokala organisationen. Den typen av mikrostyrning är ett tydligt tecken på att man inte litar på att huvudmännen har samma målbild och incitament som en själv. Det hade varit bättre om man tog tag i det problemet som just är en systemfråga och lämnade organisationslösningarna till de professionella på lokal nivå. Den väg som regeringen valt riskerar att sätta skolledare i rejält svåra situationer. 

Jag har haft förmånen att få träffa Finlands undervisnings­minister Anders Adlercreutz. Att läsa Finlands nya vision för grundskolan är som att kliva in i en annan värld. Inte för att problematiken ser annorlunda ut, den är förvånande bekant. Men i stället för att trycka på lärare och skolledare bestämda lösningar litar man på att om man från nationellt håll är tydlig med vad man vill åstadkomma och ger verksamheterna rätt förutsättningar, kommer de professionella själva att välja de bästa vägarna. Samtidigt minimerar man risken att reformer genomförs på tvärs med vetenskap och beprövad erfarenhet. En tillitskultur att drömma om, från svenskt perspektiv.

”Arbetsbelastningsfrågor i centrum”

Kanske går vägen dit via stärkta fortbildningsmöjligheter? Regeringens utredare föreslår i sitt betänkande ”Rektor i fokus” att även skolledare ska uppmanas att meritera sig akademiskt/erfarenhetsmässigt via ett liknande system som lärarnas. Jag är för, men det skulle kräva rejäla arbetsbelastningsmässiga förbättringar för de allra flesta.

Arbetsbelastningsfrågorna kommer att stå i centrum för Sveriges Skolledare den kommande perioden. Utan närvarande skolledning, med tid att arbeta tillsammans med sin personal, kommer inte implementeringen av de många planerade reformerna att fungera som avsett. Det vinner ingen på.