Ledare: Vi måste ta vår arbetsmiljö på allvar

Denna ledare publicerades i Skolledaren nr 7 2026.

Skolledaryrket har otroligt många positiva sidor, det vet vi alla som valt det och det är därför de allra flesta svarar i undersökningen Talis 2024 att de, om möjligheten uppstod, skulle göra samma yrkesval igen. Men det finns också en och annan baksida av medaljen. Att bli utsatt för hot eller våld är kanske den mest obehagliga och den svåraste att hantera. Både för organisationen och för den enskilda skolledaren, eller medarbetaren, som blir utsatt.

Antalet anmälningar om hot och våld inom skolväsendet ökade med 150 procent under perioden 2013–2023, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. En del av det kan bero på ökad anmälningsgrad men myndigheten anser att man har belägg för att hävda att arbetsmiljön i skolan faktiskt har försämrats. Skolledare får självklart sin beskärda del av detta, även om mätningarna och diskussionen sällan inkluderar oss.

”Risk att ingen annan gör det heller”

Och det är det senare som jag reagerar på. Jag har inget behov av att svartmåla skolan eller framställa skolledare som offer för en fientlig omvärld. Men samtidigt behöver vi belysa verkligheten för att kunna sätta in insatser om sådana behövs. Om vi som skolledare inte tar vår egen arbetsmiljö på allvar finns det risk att ingen annan heller gör det. Att vara den starka ledaren som bara borstar av sig obehagligheter gynnar inte heller skolans status som utbildningsinstitution på längre sikt som jag ser det.

Förflugna ord från ett barn eller en elev i affekt kan vara hanterbart, även om erfarenheten visar att även sådana händelser kan sätta spår. Motsvarande ord från en vårdnadshavare eller andra vuxna blir genast mer omskakande. Och om det går så långt som till att hot sätts i verket, kanske i form av aggressiva handlingar, är det svårt att vifta undan. Jag tänker att vi behöver värdera oss själva högre och faktiskt anmäla när vi blir utsatta för något som passerar gränsen. Det måste vara tydligt att skolans grundläggande värderingar även gäller alla vuxna som har barn som går i verksamheterna, eller kanske till och med själva arbetar där.

”Vi behöver sätta gränserna”

Vi ska heller aldrig nöja oss med den avfärdande axelryckning som ligger i kommentaren: ”Det ingår i yrkesrollen”. Vad som kan bedömas ligga i yrkesrollen eller inte kan inte avgöras av andra. Det är vi själva som professionsföreträdare som behöver sätta gränserna för vilka konflikter vi tar som en del av uppdraget och vilka som faktiskt är potentiella, eller reella, arbetsmiljöolyckor. Jag tänker att det finns mycket att vinna på att lyfta den här frågan lokalt inom ramen för samverkan med arbetsgivaren. Att ta hjälp av varandra för att stärka professionen vinner vi alla på. 

När förbundsstyrelsen träffade Arbetsmiljöverkets generaldirektör lyfte han specifikt den underrapportering av arbetsmiljöincidenter gällande skolledare som han, på goda grunder, bedömde präglade statistiken. Ingen vet bättre än jag vilka hjältar skolledare är, men att välja bort att rapportera när man blir utsatt i syfte att visa sig stark är faktiskt inte så klokt i det långa loppet. Känner vi till vilka risker som finns kan vi också arbeta för att förebygga dem.