Krönika: När vuxna backar sviker vi eleverna som behöver oss mest

Den tanken har slagit mig många gånger. Det räcker med barn som rekryteras till kriminella gäng och våldsbejakande miljöer. Det räcker med skolmisslyckanden, med elever som föds in i och fastnar i utanförskap. I lördags samlades omkring 13 000 personer i 3Arena för att gemensamt säga just det: det räcker. Under de senaste tio åren har 464 personer dödats i skjutvapenvåldet. Galan påminde oss om en obekväm sanning – bortglömda ungar har blivit förortens kungar.

Det finns barn som föds, växer upp och lever på minus. Det är inte svårt att förstå varför vissa av dem ställer sig utanför samhället och skapar sina egna regler och livsstilar. Men samtidigt ser vi något annat. Lintottar från socioekonomiskt välmående områden som ställer sig på kö till gängen. De kan inte skylla på trångboddhet, fattigdom eller misslyckad skolgång. I deras värld anses det coolt att ”jappa”, att mörda. Att leverera vapen och narkotika ger några minuter av status och bekräftelse – och sedan är de fast. Skulder ska regleras och ärenden utföras.

”Vi har elevernas framtid i våra händer”

Samtidigt tjänar techbolagen pengar på elevernas tid. Timme efter timme sitter de klistrade vid sina skärmar. För bolagen är barnen inget annat än dollartecken. Alla högtidliga ord om ansvar klingar falskt när samma plattformar används för att rekrytera nya barnsoldater, redo att skjuta eller spränga i villakvarter där andra barn ligger och sover. Ingen skulle ge sina barn heroin. Ändå ger vi dem smartphones som är minst lika beroendeframkallande. Ingen vuxen kan hålla jämn takt med TikTok, Snapchat och Instagram. När vuxenvärlden backar, sviker vi eleverna som behöver vuxna allra mest.

När jag satt där på rad nio kunde jag inte släppa tanken på skolans – och rektorernas – betydelse för elevernas framtid. Vi har elevernas framtid i våra händer. Det är ett ansvar som förpliktigar. En talare på scenen vädjade till oss som arbetar i skolan att börja vara normerande, ansvarstagande och gränssättande. Eleverna genomskådar oss snabbare än vi tror. De märker när regler kan förhandlas bort. Elever är som små seismologiska institut som direkt uppmärksammar när vuxna tvekar, backar eller blir rädda. Och de lär sig snabbt vad som lönar sig. I en sådan kontext är det inte de mest sårbara som vinner, utan de mest högljudda och gränslösa.

”Därför måste vi säga 'det räcker'”

Att tycka synd om barn är inte detsamma som att hjälpa dem. Tvärtom. När vi sänker förväntningarna av omtanke signalerar vi att vi inte tror att de klarar mer. Och elever lever upp – eller ner – till de förväntningar vuxenvärlden har. Elever i utsatta områden ska konkurrera om utbildning och arbete med elever från socioekonomiskt välmående områden. Då måste vi hålla samma standard. Ställa samma krav. Visa samma tilltro. Och vi måste sluta ursäkta dåligt beteende och låg arbetsinsats i skolan med elevernas bakgrund. Det är för att de växer upp under tuffa förhållanden som de måste klara skolan. Fullföljda studier öppnar dörren till drömmar.

Trygga vuxna skapar trygga barn. Inte genom att alltid uppfattas som snälla, utan genom att vara förutsägbara. Genom att stå fast. Genom att visa att världen inte rasar för att man möter en motgång. Skolan måste våga vara den plats där elever möter vuxna som inte viker sig – just för att vi bryr oss om deras framtid.

Och därför måste vi säga det, högt och tydligt, även i skolan:

Det räcker!

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.