Krönika: ADHD-medicin löser inte skolans problem

En dag när jag scrollade mitt Facebookflöde satte jag kaffet i halsen. En psykolog i Stockholmsregionen skrev att när han var på väg till sin mottagning funderade han över hur det kunde komma sig att 17 procent av pojkarna i Stockholms stads skolor är diagnostiserade med ADHD. Vi närmar oss siffran en femtedel av pojkarna i Stockholms skolor som får diagnosen ADHD. Psykologen menar att vi inte längre diagnostiserar avvikelser utan normal variation.

Hans inlägg på Facebook fick mig att tänka till. Neuropsykiatriska diagnoser är benämningar på glappet mellan individens förmåga och omgivningens krav, skriver han i sitt inlägg. Det finns nationellt fastställa diagnoskriterier och om vi tar ADHD som exempel så innehåller alla kriterier orden ofta och sällan. Men vad innebär ofta och sällan. Det beror givetvis på vilka förväntningar omgivningen ställer på eleverna.

”Vi letar efter fel hos eleven”

I skolan ställer vi höga krav på färdigheter som självkontroll, självreglering och samarbetsförmåga. Vi ställer krav på karaktär, uppförande, normer och värderingar. När elever inte når upp till skolans förväntningar letar vi efter fel hos eleven. Har eleven koncentrationssvårigheter eller om de bråkar så ringer vi hem. Vi ber föräldrarna att prata med sina barn. Problemen försvinner inte för att vi ringer hem, de snarare förvärras.

Problemet är att vi ställer krav på färdigheter som vi varken undervisar i eller tränar eleverna på dessa förmågor. Barn föds inte med förmågan till självkontroll, självreglering och samarbetsförmåga. Jag tror att lärare och övrig skolpersonal tror att de tränar förmågor men min erfarenhet är att vi ofta stannar vid att prata. Vi säger till eleverna hur vi vill att de ska uppföra sig, men vi modellerar inte och vi övar inte med systematik. När eleverna inte uppfyller våra krav så är det lätt att tro att de har svårigheter som behöver en neuropsykiatrisk utredning.

Tänk om vi skulle lägga problemet i rätt knä, det vill säga hos oss som arbetar i skolan. Det vi tar ansvar för kan vi förändra.

”Inte rimligt att vi är otydliga i undervisningen”

Under midsommarveckan besökte jag en skola i Londons mest utsatta område. De har en hög andel elever med ADHD och autism men när jag gick runt i klasserna var det inte en enda elev som utmärkte sig. När jag frågade rektorn hur de arbetar med eleverna som har ADHD var det korta svaret, på samma sätt som med alla andra elever. Lärarna leder undervisningen och de har valt arbetssättet, explicit undervisning och direkta instruktioner. Alla lärare tar hänsyn till hur barns hjärnor fungerar i inlärningssituationer. De arbetar med kognitiv belastningsteori, det vill säga hur man undervisar för att avlasta elevernas arbetsminne. Det är särskilt viktigt när man undervisar elever med bristande förmåga till självreglering.

På den här skolan anpassar de undervisningen till de elever som sitter i klassrummet. Alla elever sitter vända mot läraren. Det är läraren som modellerar och förklarar, och eleverna som skriver ner svaren och repeterar. Explicit undervisning med direkta instruktioner har visat sig vara särskilt bra för elever som har svårt med självreglering och koncentration. Hemligheten bakom framgången är att undervisningen blir förutsägbar.

Det är inte rimligt att vi undervisar på ett otydligt sätt och när eleverna, på grund av att undervisningen brister, uppvisar koncentrationssvårigheter så skickar vi remiss för utredning med frågeställning ADHD.

ADHD-medicin kommer inte lösa skolans problem.

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.