Krönika: Vi måste förändra undervisningen i grunden

När jag var ny som skolledare i ett särskilt utsatt område gick jag runt och trodde att skolan var kompensatorisk eftersom vi fick mer pengar än skolor i innerstaden, och vi serverade gratis frukost. För varje rapport jag läser om hur det står till med likvärdigheten i grundskolan inser jag att jag har varit lurad. Skolverket släppte nyligen en rapport om likvärdigheten i grundskolan och det är nedslående läsning. Föräldrarnas inkomst och utbildning är fortfarande en faktor som i hög grad påverkar elevernas skolresultat. Det är samtidigt en faktor som varken vi eller eleverna kan påverka.

Resultaten sjunker bland elever som har svensk bakgrund, och då särskilt bland flickor. Det är den elevgrupp som historiskt sett har haft bra skolresultat. Bland elever som är födda i Sverige, med svensk bakgrund, var det drygt 12 procent som inte fick godkänt i matematik, svenska och engelska förra året. Tre år tidigare låg siffran på cirka nio procent. Ett annat intressant fynd är att matematik är det ämne där föräldrarnas inkomst och utbildningsbakgrund slår igenom allra tydligast.

”Här har skolledare en nyckelroll”

Rapporten slår fast att skolans förmåga att kompensera för elevernas socioekonomiska bakgrund fortfarande är otillräcklig. Rapporten väcker frågan i mig om hur vi undervisar. Det är tydligt att mer pengar inte är hela lösningen.

Med rapportens slutsats som bakgrund är det märkligt att vi inte på bred front diskuterar hur vi i grunden kan förändra undervisningen. Här har skolledare en nyckelroll.

I stället för att fastna i skolutvecklingsloopen med frågorna hur gick det, var är vi, och var ska vi, bör vi på allvar problematisera den progressiva kunskapssynen som har dominerat undervisningen i decennier. Vi måste förändra undervisningen om vi ska lyckas nå målet med en skola där undervisningen är kompensatorisk i sin konstruktion.

”Ger inbyggda stödstrukturer i undervisningen”

Med detta sagt är det märkligt att ”Follow through”, som är en av världens största utbildningsstudier, fortfarande är relativt okänd i Sverige. Drygt 200 000 elever i 178 skoldistrikt i USA deltog i studien under tio år. Lärarna i de deltagande skolorna fick välja mellan 22 olika undervisningsmetoder, allt från traditionell lärarledd undervisning, till mer progressiva, elevcentrerade undervisningsmodeller. När alla modeller hade utvärderats stod det klart att direct instruction (DI) gav bäst resultat. DI bygger på tydlig modellering, stegvisa förklaringar, regelbunden övning och framåtsyftande återkoppling. Man undervisar med utgångspunkt i det eleverna behöver lära sig, i stället för vad de redan kan. Man rensar bort allt fluff och genom feedback i helklass och kontrollfrågor på det man har undervisat om, så säkerställer man att alla elever följer med i undervisningen. När man arbetar med direct instruction har man inbyggda stödstrukturer i undervisningen.

”Måste börja titta in i klassrummen”

Ett intressant fynd i ”Follow through” är att direct instruction gav bäst resultat för elever som växer upp i socioekonomisk utsatthet. I Sverige sjunker resultaten även bland elever med svensk bakgrund och mig veterligen finns det inget som säger att även den elevgruppen inte skulle gynnas av att bli undervisade på det här sättet. En sak är säker. Vi kommer aldrig råda bot på likvärdigheten med enbart mer pengar.

Rektorer måste börja titta in i klassrummen och förändra undervisningen från grunden.