Krönika: Lagerlöfs arv visar varför vi ska rusta barnen med litteratur

Det knarrar när jag går över golvet i Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka. Det är som om berättelserna som skrevs i det här huset aldrig vill tystna. De fortsätter att berätta saker om en svunnen tid samtidigt som de berättar om vår samtid. Jag kan inte låta bli att tänka på tillståndet i Sverige och svensk skola. Vi har hamnat i ett läge där det inte längre är självklart att alla barn får likvärdig tillgång till det skrivna ordet. När jag står i Selma Lagerlöfs bibliotek bland böcker, skrivbord och blekta gardiner känns historien inte som något avlägset utan som något som i allra högsta grad är närvarande. Och kanske är det just där, i mötet mellan dåtid och nutid, som vi förstår varför historien inte bara är något vi blickar tillbaka på, utan något som fortsätter att forma oss.

”Nils Holgersson förstod att han var viktig”

När ”Nils Holgerssons underbara resa” först gavs ut var det tänkt som ett läromedel i geografi, men den blev något mycket större än så. Den blev inte godkänd som läromedel, men eftersom det är en fantastisk berättelse köpte alla skolor in den. Flera generationer av barn har följt den motvillige pojken som genom sin resa över Sverige inte bara lär känna landskap utan också sig själv. Nils Holgersson förstod att han var viktig och att han hade en självklar plats i samhället. 

När jag står utanför Mårbacka känner jag historiens vingslag i ryggen. Jag tänker att kanske är det just nu vi behöver historien som allra mest. Inte för att bli nostalgiska utan för att, likt Nils på gåsryggen, förstå vart vi ska.

”Symbol för vad som var möjligt”

Det är svårt att inte tänka på vilket avtryck Selma Lagerlöf faktiskt lämnade efter sig i samhället. Hon skrev in sig i en värld där kvinnor sällan tog plats, och hon gjorde det med en självklarhet som har visat vägen för generationer av kvinnor. När hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909 var det inte bara en personlig triumf, utan ett genombrott som visade att kvinnors röster hörde hemma i det offentliga samtalet. Selma Lagerlöf var också en del av den rörelse som banade väg för kvinnors rättigheter i en tid då kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige ännu inte var vunnen.

Genom sitt inflytande och sin position blev hon en symbol för vad som var möjligt och hon blev en påminnelse om att berättelser inte bara speglar verkligheten, utan att de också kan förändra den.

”Tron på barnet är min vägvisare”

Och kanske är det just därför hennes litterära arv är så viktigt. Hennes berättelser lär oss att historien inte är statisk utan att den skrivs om, utmanas och förs vidare av kvinnor och barn som vågar ta plats. Under alla år som förskolan och skolan varit min arbetsplats har tron på barnet varit min vägvisare. Jag går till jobbet för att bidra till att mina elever, som har de allra tuffaste förutsättningarna på djupet, ska känna att de har en plats i det svenska samhället. Oavsett var de bor, var de kommer ifrån och föräldrarnas utbildningsbakgrund ska vi rusta dem för det samhälle de kommer att möta utanför skolan. 

”Därför måste vi rusta barnen med litteratur”

Nils Holgersson är en berättelse som visar hur kunskap, empati och förståelse växer ur erfarenhet och att en historia kan forma människors syn på samhället långt efter att sista sidan är läst.

Det är därför vi måste rusta våra barn med litteratur, låta dem diskutera, reflektera och på djupet ta till sig berättelserna. Det är därför skolan måste vara en plats där det finns tid för djupläsning och det är därför vi måste låta eleverna skriva så pennorna glöder. Selma Lagerlöf hade förvisso en skrivmaskin men trots det valde hon att skriva sina böcker för hand. Att skriva skönlitterärt är en konstform utan ramar.

När jag säger att historien för oss framåt räcker det att betrakta Selma Lagerlöf. Hon bevarade det som varit, men använde erfarenheterna för att öppna dörrar till något nytt. Och där ligger kanske den viktigaste lärdomen: att berättelserna om gårdagen kommer att forma vår morgondag under lång tid framöver.

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.