Krönika: Formativ återkoppling har missförståtts rejält

Vårt språk är en kulturbärare. Språket utvecklas hela tiden, som tur är. Vi använder numera ordet chokladbulle eller kokosbulle. Vissa använder en äldre, förlegat ord, antagligen för att visa sin omgivning vilken kultur man själv tillhör.

Många ord är artefakter som vi inte ens inte ens tänker på vilket ursprung de har. Även ateister använder adjö, trots att det har den religiösa konnotationen att bli anbefallen åt gud, av det franska adieu. Jag undviker själv ofta ordet debattera, som i grunden innebär att kämpa för att visa det som skiljer. Diskutera innebär etymologiskt att slå sönder, men har glidit över till att betyda att undersöka. Själv föredrar jag ordet reflektera. Då speglar man varandra, vilket också innebär att undersöka varandras tankar. Många äldre broar, framför allt i Italien, har valv som blir perfekta cirklar först när vatten rinner under dem, så att valven reflekteras i vattnet. Utan spegling är man inte hel, bara halv, så att säga.

Nå, vad har då detta med skolan att göra? Det diskuteras (jo, ordvalet är gjort med omsorg) huruvida formativ återkoppling är bra eller inte. Lärare dokumenterar alldeles för mycket, kanske rent av tvingas att göra det på grund av yttre tryck. De ägnar timmar åt att återkoppla till eleverna. Formativ återkoppling har missförståtts rejält av många i Sverige. Enligt betygsutredningen har lärare i allt för hög grad dokumenterat och kommunicerat formativa bedömningar till eleverna i stället för att använda dem för att utveckla sin undervisning. Jag håller med till punkt och pricka.

”Visar om undervisningen fungerar”

Dylan Wiliam menar att den viktigaste återkopplingen i klassrummet inte är den läraren ger till eleverna – utan den läraren får från eleverna. Denna återkoppling visar om undervisningen fungerar, vad eleverna förstått, och vad läraren behöver justera för att lärandet ska gå framåt. Kärnan i formativ bedömning är att undervisningen kontinuerligt anpassas utifrån evidens om elevernas lärande. Inte att läraren ska återkoppla in absurdum till varje enskild elev. Detta har jag kanske inte predikat om, men jag har sagt och skrivit det vid upprepade tillfällen, ja nästintill tjatat om.

Wiliam har också presenterat ett antal beprövade sätt för lärare att få den återkopplingen från eleverna. Grön signal från de elever som förstått, orange för de som inte är riktigt säkra ännu, och rött från de som behöver mer hjälp. Han har också många exempel på hur man kan konstruera test med flervalsfrågor och få väldigt säkra indikationer på vad eleverna kan och vad de behöver mer undervisning i.

”Alldeles för vanligt att skylla på eleverna”

Och vad har det med språket som kulturbärare att göra, då? I Sverige är det mycket vanligt att lärare frågar eleverna om de förstått. I anglosaxisk skolmiljö frågar lärare ”have I made myself understood?”. I det första exemplet är det ganska explicit att det är eleverna som måste bli bättre på att lära sig och att förstå. I det senare exemplet är det tydligt att det är lärarens roll att se till att eleverna förstår. Därför måste alltså läraren vara den som utvecklar sin undervisning. På det sättet kan eleverna utveckla sin förståelse och lära sig mer. Men elever kan inte utvecklas och lära sig saker utan att få rätt undervisning. Och som jag skrivit i tidigare krönikor, är det alldeles för vanligt i svenska skola att vi skyller på eleverna om det inte går bra.

Ofta har andra uttryckt saker bättre än man själv kan. Jean-Jacques Rousseau föreslog i Émile eller om uppfostran att om en elev inte förstår vad läraren säger, ska läraren be föräldrarna att skicka ett annat barn i stället, för att det första barnet är en omöjlig elev.