Krönika: Varför så mycket hat?
Torbjörn Hanö är tidigare rektor på Polhemskolan i Lund och numera författare. Foto: Adobe Stock/Christian Örnberg
Krönika Alldeles för ofta bemöts inlägg kring skolans värld av hatfulla – och ibland hotfulla – kommentarer. Som vuxen har jag lärt mig leva med det. Men jag bekymrar mig över dagens barn och unga, som växer upp i ett hårdnande klimat, skriver Torbjörn Hanö
Torbjörn Hanö
redaktionen@skolledaren.se
Publicerad: 2026-11-12 15:39
LÄS ÄVEN: Klimatet hårdnar – så kan skolan möta ökande intolerans
LÄS ÄVEN: Den hårdnande debatten försvårar skolans uppdrag
Alldeles för ofta bemöts inlägg kring skolans värld av hatfulla – och ibland hotfulla – kommentarer. Lärare och skolledare, i första hand, får utstå kommentarer som ingen skulle uttala om man sågs öga mot öga. Skicka skolledare i fängelse, tycker några. Andra skolledare kallas för häxor. Rätt åt dem, sparka dem! vräker vissa ur sig. Är lärare och skolledare så illa omtyckta?
Nej, det är jag övertygad om att de inte är. Jag har försökt mig på vänliga dialoger med vissa av dessa som skriver väldigt skarpa och otrevliga kommentarer. Oftast handlar det om att de blivit besvikna på eller missnöjda med en enskild lärare eller skolledare, och sedan klumpar de ihop en hel yrkeskår för att ge igen. Min invändning att man inte bör straffa ett helt kollektiv för en enskild persons handling bemöts i stort sett med ett ”Jo, det ska man visst det!”
”Förloraren är mänskligheten”
Men många använder nätet för att skylla egna problem eller frustrationer på yttre faktorer, makthavare eller grupper de inte förstår. Eftersom alla gått i skolan en gång i tiden, och kanske har barn i skolan just nu, finns det säkert mycket ilska som måste ut ur kroppen. Då är ju Facebook och andra forum alldeles utmärkta för att få skriva av sig den ilskan.
Just att inte ses öga mot öga, utan att det finns ett filter i form av en skärm, är en starkt bidragande orsak till att man inte drar sig för att sprida hatfulla kommentarer. Den elektroniska apparaten är mottagaren, inte en annan människa med känslor. Man ser inte att den andra blir ledsen.
Att sitta vid en skärm ger också en slags trygghet. Det är lätt att vara aggressiv när man inte riskerar att fysiskt få på nöten. Dessutom ingår det i flera av de digitala (så kallade asociala medier) att i första hand sprida negativa kommentarer. Det glada och positiva göms mer eller mindre, och det ilskna lyfts fram. Om du klickar på en ilsken emoji som svar sprids det inlägget mer än om du klickar på en glad emoji. Det tjänar företagen mer pengar på, helt enkelt. Förloraren är mänskligheten.
”Bekymrar mig över dagens barn och unga”
Många, inklusive jag själv, vet att detta kan leda till självcensur. Att invända mot en del kommentarer kan leda till direkta hot. Därför är det bättre att inte svara på vissa kommentarer. Det hjälper antagligen inte heller, mottagaren av en invändning blir troligen bara mer stärkt i sitt ställningstagande. Hjärnan funkar ju så, om jag inte tycker likadant är jag en av ”dom”, vilket stärker den andres position i hens ”vi”.
Jag är vuxen och har lärt mig leva med det. Att inte reagera med ryggmärgen, utan ta det lite lugnt. Kanske inte med en klackspark, för det är oroande. Jag bekymrar mig över dagens barn och unga, som växer upp i ett hårdnande klimat. Företagen bakom vissa plattformar, och även vissa nationer, tjänar på att så splittring i världen.
Fyra av tio 12-19-åringar upplever att scrollandet påverkar deras mående negativt, enligt rapporten Svenskarna och internet 2026. Jag menar inte att vi ska förbjuda skärmar för barn och unga, utan tvärt om lära dem att hantera innehållet rätt. För att citera psykologen och författaren Siri Helle: ”Prata om skärmtid som mat. Det finns bra och dålig mat. Det handlar om vad man konsumerar”.
Det gäller ju i högsta grad oss vuxna också. Nästa gång någon skriver en hatfull kommentar, tänk att det är ju den personens problem, som är så full av hat. Inte ditt.
Läs fler krönikor av Torbjörn Hanö
Formativ återkoppling har missförståtts rejält
Gemensamt ansvar för eleverna är en framgångsfaktor
Problemet är när klyftor skapas mellan personal och ledning
Det är ledarskapet som avgör i klassrummet
Girigheten är ett av många symptom på bristande barnperspektiv
Är det elevens fel, eller skolsystemets?
Än slank skolan hit, än dit... och ingen hade hon som körde
Skolan måste utgå från elevens behov – inte systemets
Vi skolledare och lärare behöver erövra skolan tillsammans
HR är på många håll riskabelt makthungriga
Ett orwellskt nyspråk har gjort comeback
För många elever är mobilen en livlina
Oroväckande trend i debatten kring elevsyn
Bättre psykisk hälsa ger en större trygghet i skolan