Krönika: ”Elevernas språk är en avgörande fråga för vårt samhälle”

När politiker talar om infrastruktur handlar det nästan alltid om järnvägar, motorvägar och elförsörjning. Det är infrastruktur som är helt nödvändig för att samhället ska fungera. Men det finns en annan viktig infrastruktur som består av ord och människors förmåga att ta till sig och värdera information. Jag pratar om språket som demokratins infrastruktur. Tidningen Ämnesläraren släppte nyligen en bomb över skolsverige. Granskningen av tidigare ej publicerad data från senaste Pisa-mätningen visar att knappt hälften av eleverna med utländsk bakgrund kan läsa på en grundläggande nivå i årskurs nio. Det betyder att de kan avkoda men inte läsa med flyt och läsförståelse. Det här är elever som är födda i Sverige, som har gått i förskola och grundskola under tio år, men trots det kan de inte läsa när de lämnar grundskolan. När det gäller elever födda utomlands är det cirka 60 procent som inte kan läsa i årskurs nio. Jag är nog inte den enda som fick en stor klump i magen när jag såg siffrorna.

”Det är våra barn vi misslyckas med”

I Skolverkets siffror på elevunderlaget i grundskolan läser jag att det går 292 000 elever med utländsk bakgrund, eller 27 procent, i grundskolan. Det är bara 2,5 procent av eleverna som är nyanlända, och endast 0,6 procent som har okänd skolbakgrund. Vi kan inte förklara den bristande läsförmågan med att vi har många nyanlända elever. Det är våra barn, som är födda och uppvuxna i Sverige som vi misslyckas med. Samtidigt är 53 procent av eleverna som läser svenska som andraspråk födda i Sverige. Jag har legat sömnlös många nätter och reflekterat över hur vi har kunnat hamnat här. Alla pratar ju om hur viktigt det är med läsning. Jag, och alla mina rektorskollegor som arbetar i utsatta områden brinner för detta. Jag tror att det är ett problem att vi undervisar andraspråkselever utifrån brist, alltså vad de inte kan i stället för att undervisa dem utifrån vad de ska lära sig. Vi arbetar språkutvecklande i stället för språkbyggande och vi har alldeles för låg tilltro till elevernas kapacitet.

”Skolan måste steppa upp”

En elev som vid 15 års ålder fortfarande inte kan läsa kommer inte kunna ta till sig och förstå information. De kommer inte kunna urskilja sant från falskt och vad som är desinformation och rena konspirationsteorier. Lägg sedan till att barn växer upp i en uppmärksamhetsekonomi där techbolag tävlar om deras tid eftersom det är tiden som barnen spenderar på plattformarna som ökar börsvärdet och bolagens vinst. Bolagen tjänar pengar på att barn och unga sitter och scrollar timme ut och timme in. Bolagen kommer därför göra allt i sin makt för att regeringen inte ska lagstifta om åldersgräns på sociala medier. I en uppmärksamhetsekonomi kommer inte böcker, läsning, språk och bildning att prioriteras. Det är därför skolan måste steppa upp och inte nöja sig med mindre än att alla elever oavsett språklig förmåga och bakgrund blir starka läsare.

”Ett samhälle sårbart för konspirationsteorier”

En ytterligare konsekvens av att så många barn inte lär sig att läsa är givetvis betygen. Elever som inte kan läsa kommer inte få fullständiga betyg vilket gör att de hänvisas till individuella programmet, där inte ens hälften av eleverna med utländsk bakgrund tar gymnasieexamen efter fyra år. Om 10–15 år kommer vi ha en betydande andel av den vuxna befolkningen som är funktionella analfabeter. De kommer varken kunna läsa eller behärska det svenska språket fullt ut. Ett samhälle där en allt större grupp barn och unga inte kan förstå och värdera information kommer att vara ett samhälle som är sårbart för konspirationsteorier, desinformation och polarisering. Vad det kommer att innebära för vår demokrati på lång sikt vågar jag inte ens tänka på.

Barns och ungas språk och läsning är därför inte enbart en skolfråga utan i allra högsta grad en fråga om vilket samhälle vi vill ha på lång sikt.

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.