Krönika: Aldrig igen måste börja betyda något

När jag kliver ur bilen står termometern på 35 grader. Solen steker asfalten som har börjat bli hal. Jag kisar mot himlen och ser en stor lagerbyggnad med bokstäverna UN målade i blått på fasaden. Bredvid byggnaden vajar den bosniska flaggan på halv stång.

Jag är i Srebrenica för att försöka förstå hur det kunde ske ett folkmord mitt i Europa för drygt 30 år sedan.

I museet står en man på huk framför ett fotografi av sin pappa. Han gråter högt. Hans sällskap försöker trösta honom medan tårarna rinner nerför hennes kinder. När jag möter hans blick nickar jag försiktigt. Ord är överflödiga.

”Skulle kunna tillhöra en av mina elever”

När jag tittar på filmerna, lyssnar på överlevarnas berättelser och ser alla personliga tillhörigheter frågar jag mig om man kan förstå ett folkmord. Det är en ofattbar grymhet som inte bara berör offren utan även familjemedlemmar, släkt och vänner.

Folkmordet i Srebrenica berör hela det bosniska samhället. Det är ett nationellt trauma som det inte går att sätta punkt för så länge man gräver fram kvarlevor från massgravarna. En del familjer utplånades helt och hållet vilket gör att det inte finns något DNA att matcha mot därför kommer många överlevande aldrig att få begrava kvarlevorna av sina nära och kära.

Plötsligt stannar jag framför ett par skor. De skulle kunna tillhöra en av mina elever i årskurs ett. Där och då slutade det att handla om statistik. Drygt 8 000 döda väcks till liv.

Mammor berättar i korta filmer om skräcken när tonårssönerna och döttrarna blev separerade på FN-basen där de blivit lovade skydd. De trodde att de bara skulle flyttas till en annan plats. Serberna hade lovat att de var trygga men det visade sig vara tomma ord.

”Måste lära eleverna att tänka själva”

När jag lämnar museet och korsar vägen kommer jag fram till gravplatsen. Här står drygt 8 300 vita gravstenar i raka rader, vända mot mecka och i exakt samma höjd. Vid en gravsten sitter en kvinna i gräset och pratar med sin sons grav. Hon kommer fram till mig och frågar var jag kommer ifrån. När jag berättar att jag arbetar i skolan ler hon. Hon är också lärare. Vi talar om eleverna, om framtiden och om skolans ansvar att aldrig reducera Srebrenica till en fotnot i historieundervisningen. Vi säger i munnen på varandra att aldrig igen måste börja betyda aldrig igen.

Sedan säger hon något som har stannat kvar hos mig. Vi måste lära eleverna rätt och fel och att tänka själva. Eleverna måste våga stå upp för sina värderingar. Vi var rörande överens om att skolan måste fostra eleverna i karaktärsdrag som respekt och självdisciplin, och säkerställa att eleverna inte faller in i ett flockbeteende. Jag tror att hon har helt rätt när hon förklarar att en orsak till att folkmordet kunde ske var flockbeteendet. Soldaterna sa inte ifrån utan de lydde order. De valde att döda när de hade kunnat välja livet.

”Börjar inte med gevär”

Folkmord börjar inte med gevär utan det blir möjligt först när människor slutar tänka själva och när de blint följer gruppen och lyder order oavsett vad man blir tillsagd att göra. Därför är det viktigt att skolan ger eleverna djup kunskap om folkmordet i Srebrenica. Skolan ska fostra eleverna till människor som vågar stå upp för det som är rätt, även när det får personliga konsekvenser.

När jag lämnar gravplatsen och museet i Srebrenica säger jag till min chaufför att de vita gravstenarna inte bara vittnar om alla som mördades. De frågar oss också vad vi kommer att göra för att Srebrenica aldrig ska hända igen.

För mig finns svaret på frågan i klassrummet.

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.