Krönika: Dags att lägga ”framtidens kompetenser” på hyllan

Jag har förmånen att ibland bjudas in som föreläsare för lärare runt om i Sverige och i Europa. I mina samtal med lärare möter jag ofta uppfattningen att utforskande är en förutsättning för att eleverna ska lära sig och att elever och lärare lär sig tillsammans.

Det finns nog inget som fått så starkt fäste i svensk skola som "framtidens förmågor". Jag pratar om AI, experimenterande, utforskande undervisning och en nästan religiös tro på digitalisering. Det finns en idé om att skolans främsta uppgift är att fostra nästa generations kreativa själar. Ämneskunskaper beskrivs som något som snabbt blir inaktuellt och att vi därför inte ska slösa tid på att lära ut sådant som eleverna kan ta reda på själva.

”Först när vi har kunskap blir vi skickliga”

Utforskande undervisning kan förvisso låta modernt men problemet är att det inte finns evidens för att det gynnar elevernas lärande.

I en artikel från American Enterprise Institute går den tidigare läraren och rektorn Daisy Christodoulou igenom forskning om transferable skills, det vill säga överförbara färdigheter. En av hennes slutsatser är att eleverna inte lär sig generella färdigheter som de automatiskt kan överföra och använda inom olika områden. Det är först när vi har kunskap som vi blir skickliga eftersom det är kunskaper som gör att vi kan tänka. Det betyder till exempel att källkritik inte är en färdighet som ska läras ut isolerat från ämneskunskap. Samma sak är det med kreativitet, vi blir kreativa när vi har kunskap att vara kreativa med. På samma sätt kommer inte elever utveckla läsförståelse med läsförståelsestrategier.

Daisy Christodoulos slutsatser borde inte förvåna någon som arbetar i skolan.

”Kunskap står inte i motsats till förmågor”

När elever saknar ämneskunskaper blir uppgifter som att analysera, reflektera och se saker ur olika perspektiv innehållslösa aktiviteter. För att värdera källor krävs kunskap om ämnet och för att lösa problem måste man förstå grunden till problemet. Det är därför kunskapsuppdraget inte står i motsats till förmågor. Kunskap är själva förutsättningen för att så småningom utveckla användbara förmågor. Vi vill att våra elever ska bli experter, att de ska tänka kritiskt, göra analyser och förstå sin viktiga roll i samhället men för att de ska uppnå expertisnivå måste de först förstå hur världen är beskaffad.

Under många år har undervisning i svenska klassrum organiserats kring projekt och teman eftersom det finns en idé om att eleverna lär sig mer om de arbetar med uppgifter som ligger nära deras verklighet. Daisys forskningsgenomgång visar att nybörjare behöver tydlig undervisning i korta sekvenser och mycket tid att öva innan de kan använda kunskaperna självständigt.

”Finns inte någon genväg förbi faktakunskaper”

Det är inte en slump att de mest framgångsrika skolorna konstruerar undervisningen utifrån The science of learning. Ett exempel är läsundervisning som i alla framgångsrika länder består av systematisk avkodningsträning.

Jag hoppas att vi snart kommer lägga framtidens kompetenser på hyllan och i stället fokusera på att ge eleverna en robust kunskapsbas. Det finns inte någon genväg förbi faktakunskaper, god läsförmåga och ett rikt ordförråd. Det har det aldrig gjort och det kommer det aldrig att göra.

Om vi verkligen vill förbereda eleverna för en osäker framtid ska vi ge dem kunskap och genom det kreativitet, välutvecklade förmågor och kritiskt tänkande.

Det mest omoderna i undervisningssammanhang som jag kan komma på är föreställningen att man kan tänka utan att först ha kunskap att tänka med.

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.