Krönika: ”Vi behöver åldersgräns för smartphones”

Jag minns när jag fick min första mobiltelefon, det var en blå Nokia 6110. Den hade två funktioner: ringa och skicka sms. Mina föräldrar tyckte inte att jag behövde mer funktioner än så eftersom jag bara skulle använda den för att ha kontakt med familj och vänner. Det fanns en regel till. Jag fick inte ta med mig telefonen till skolan.

Nu är situationen en helt annan. Den snabba utvecklingen ställer krav att skolan ska undervisa eleverna i hur de ska hantera sociala medier. När nätkränkningar sker på elevernas fritid ska skolan utreda det om det kan ha koppling till skolan på något sätt, vilket det ofta har när det är elever i samma ålder som kränker. Politikerna har lagt ett tungt ansvar på skolans axlar.

”Vuxnas förmaningar väger lätt”

Kränkningar är allvarliga men något som är ännu värre är att barn tittar på mord och övergrepp på sociala medier. Jag mötte elever efter en skjutning där mordet lades ut på Tiktok. Elever berättade för mig att de inte ville titta, men att de inte kunde låta bli. Vuxnas förmaningar väger lätt när alla kompisar tittar. Polisen har vid ett flertal tillfällen, nu senast efter masskjutningen i Örebro gått ut och uppmanat barn att inte sprida filmer.

Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet lyfte nyligen frågan. Hon skriver att de flesta elever får sin första mobiltelefon när de är tio år gamla trots att forskare rekommenderar att föräldrar borde vänta med en smartphone tills de fyllt 14 år och 16 år tills de får tillgång till sociala medier.

”Minst sagt krångligt att införa mobilförbud”

Även om vi inte tillåter mobiltelefoner på lektionerna, eller ens i skolan, kan vi inte skydda barnen från att surfa in på olämpliga sidor så länge de har tillgång till en smartphone. För mig som skolledare är ett totalt mobilförbud självklart under skoltid. Tyvärr har politikerna kastat oss rakt ner i dokumentationsträsket.

I skollagen står det att det ska finnas skriftliga rutiner för hanteringen av omhändertagande av mobiltelefoner och det är rektorn som fattar beslut. Det ska framgå hur omhändertagandet av telefonen ska gå till, hur de ska förvaras och hur insamlandet ska ske så att det framgår till vem varje föremål ska återlämnas. Det är minst sagt krångligt att införa mobilförbud.

”Falsk trygghet med mobilförbud”

Mobilförbud invaggar oss samtidigt i en falsk trygghet. För mig var det en aha-upplevelse när föräldrar berättade att de är oroliga när deras barn är ute på kvällarna men att de också är oroliga när deras barn är hemma, men på sociala medier. Vi, skolan och föräldrar, måste gemensamt sätta ned foten vad gäller barns tillgång till sociala medier. I stället för att ge barnet en smartphone, kan man ge dem en dumphone, alltså en telefon utan tillgång till nätet. Om alla föräldrar på en skola går samman och gör på samma sätt kan inte eleverna dra kortet men alla andra får ju. En åldersgräns skulle ge skolan utrymme att undervisa om sociala medier och nätetik innan eleverna släpps ut på sociala medier.

Jag har därför två önskemål till politikerna.

1. Skrota kravet på dokumentation kring omhändertagande av mobiltelefoner.
2. Sätt en åldersgräns på smartphones och sociala medier.

Det går inte att lagstifta bort samhällsproblem, men lagar är normerande på sikt.

Jag är övertygad om att många skolledare är beredda att ta en för laget i den här frågan och stötta ett sådant initiativ. Vi har ett gemensamt ansvar för våra elever!

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.